Gitarristen Susanna Risberg har rönt stor uppmärksamhet i jazz-Sverige. 2015 fick hon Sveriges Radios ”Jazzkatt” som årets nykomling. Hon har studerat på Berklee College of Music i Boston, och förra året släppte hon sitt tredje album ”Vilddjur”. Med sig till Jazzhörnan har hon Palle Sollinger på kontrabas, Rasmus Svensson Blixt på trummor och Fredrik Ljungkvist på saxofon och klarinett.
Ett utmärkande drag i Risbergs musik är den rock-influerade och rökiga underton som skapar en intressant spänningsyta mot jazzens förprogrammerade triolunderdelning. Hon kombinerar en djärv och kompromisslös teknik med ett mjukt och melodiskt tonspråk. Tankarna går oavkortat till jazzgitarristen John Scofield – en mindre uppenbar association är det eftermiddagsvarma vemod som finns hos metalbandet Opeth (i synnerhet albumet ”Damnation”).
Stundtals får man intrycket att Risberg och hennes band tänker mer som klassiska musiker än som jazzmusiker. Ett skäl till detta är att musikerna tenderar att titta lite väl mycket i noterna – somliga till och med när de spelar sina solon. Detta kan till viss del förklaras av att Risbergs komplexa och sofistikerade kompositioner ställer höga krav på musikernas genomförande. Och det behöver inte vara ett problem att en större andel av de musikaliska parametrarna har specificerats på förhand.
Men ibland upplever man att Risberg och hennes musiker glider lite väl långt ifrån kärnelement som spontanitet och omedelbarhet. Kompositionerna är så noggrant utarbetade att till och med egenskaper som tempo, dynamik och frasering känns inövade och förutbestämda. Det blir ett slags ”viskningar och rop”-estetik där en dirigent har bestämt att alla pianissimon ska komma smygande och alla fortissimon ska ha en överraskande effekt.
Man kunde med andra ord önska att Risberg och hennes musiker hade ett friare förhållningssätt till kompositionerna och lät situationen avgöra mer. Detta är precis vad som sker i kvällens bästa och avslutande nummer ”Hålet”. Här känns dynamiken naturligt motiverad och övertygande – olika röster och texturer framträder. Äntligen visar musikerna vilken nivå de ligger på.