Vem har hittat på att man ska sitta stilla som en föreläsningspublik när man lyssnar på en jazzkonsert?
Visserligen hade inledningen på Manu Katchés konsert en nästan sakral stämning: rött ljus, korsvisa strålkastare, rökmoln och mjuka nästan nordiskt anstrukna tongångar. Men sedan följde rytmer med allt från raka beat, inräknade ”one, two three...” till uppbrutna rytmer, synkoperingar - och tvära avslut, där Manu Katché abrupt satte punkt.
Det hade inte varit fel att röra sig lite till musiken: jazz med mycket kropp.
Gruppen är hans och han själv en lysande stjärna på musikhimlen, förvisso. Men norske trumpetaren Nils Petter Molvaer lyser lika starkt. Och likaså norske Tore Brunborg på saxofon och engelske Jim Watson på hammond och piano.
Som förväntat alltså en samspelt grupp i världsklass, som fick varje stycke att låta som en svettig men lättsam improvisation, trots att med säkerhet vartenda slag med trumstockarna och varenda ton på instrumenten satt där de satt med total beräkning.
Kvartetten bjöd på dussinet låtar plus ett extranummer-medley som började med ett magnifikt trumsolo, där Manu Katché fick Konserthusets sal B att vibrera och publiken att busvissla, ropa och stampa i golvet.
– Jag tror ni blev lite upphetsade. En härlig kväll tack vare er! Nu avslutar vi med en ballad, sa trummisen Katché, och lät Jim Watson få rejält utrymme att till sist lugna ner Uppsalas jazzpublik med sitt sobra pianospel.
Uppsala har blivit en festivalernas stad. Jazzfestival nästa, tack!