Jazz för olika smakriktningar

Mike Stern börjar kännas lite tjatig nu. Han har uppenbara svårigheter att förnya sin repertoar och kör sina grejer som vi är vana vid, spelar som han alltid gjort. Han går ut hårt i de tre öppningslåtarna och öser på med aggressiva solon, spelar hårt som svart asfalt, med rötter i bopen och rocken.

Allt eftersom svalnar intresset. Det känns som man hört det här tusen gånger om. Han omger sig visserligen med ytterst kompetenta musiker och gruppkänslan är starkt, men han hittar inte på något nytt och har svårt att förnya sig. Balladerna är en besvikelse. Han spelar mjukt som silver med sköna bluestänjningar men bygger inte upp de vackra balladerna på det sätt han gjorde på 1990-talet. Bandet sprider glädje. Mike Stern ser pigg och glad ut och ser ut att vara i toppform och sprider en härlig stämning.

Det är låg energi i McCoy Tyner Trio med gästartisten, gitarristen Bill Frisell. McCoy Tyner spelar modernt jazzpiano, inte så hamrande hårt som vi vant oss vid. Spelningen blir till stor del hans eget race. Gitarristen Bill Frisell får inte utlopp för hans personliga visioner och tolkningar och fungerar ibland som en ren statist på scenen.
Inte heller basisten Palle Danielssons sticker ut. Hans tunga lyrik bryter aldrig ut i sin fulla kraft. Vissa arrangemang är strikta och låsta, vissa andra fria. Varje musiker får ställa sig i ledet för det beräknande, matematiska och teoretiska. Den individuella friheten går förlorad. Behållningen är de två kompositioner som spelningen omgärdas av; folkmusik till finstämda stråkar.

Lennart Åberg, saxofonist, flöjtist, m m, från Uppsala, är en mästare i att variera formerna med det material han sätter tänderna i, den här gången i Jan Johanssons bearbetning av svensk folkmusik. I Lennart Åbergs band tutar ingen på det enfaldiga sättet. När han intog scenen med bland andra pianisten Bobo Stenson, basisten Christian Spering och saxofonisten Johan Hörlen hyllar bandet den svenske pianisten Jan Johansson (1931-1968).
Melodier från Jan Johanssons klassiska album som Jazz på svenska och Jazz på ryska rullas upp under vinjetten Het Sommar. Detta kan ses som modern konstmusik. Lennart Åberg varierar de musikaliska kostymerna och uttrycken och i botten finns blues. Genom att variera formerna hittar han det nya och annorlunda. Lennart Åberg höjer temperaturen den här varma svenska sommarkvällen av brända, torra och heta toner, med starka influenser av det nordiska ljuset, det moriska, orientaliska och afrikanska.

I korthet:
De tre superbasisterna Stanley Clarke, Marcus Miller & Victor Wooten på samma scen leder till en eldig, lekfull och uppsluppen demonstration och uppvisning av hur man trakterar en bas. Enkla fraser blandas med ett ekvilibristiskt spel utan avancerade ideér. Funk och fusion mixas.
Saxofonisten Sonny Rollins stapplar upp på scenen och lyfter upp sin saxofon. Han vet vilka knappar han ska trycka på och friar till publiken som inte är sen att jubla. Musikaliskt har den gode Sonny Rollins inspirationskällor sinat. Tjatiga bopfraser avlöser varandra och får tanken att leda till den musik som spelas år efter år på konsertestrader enbart på rutin. Jag kan ändå attraheras av hans yta men finner inte den inre kärnan.