Ja, vi tycker om Brahms!

Uppsala kammarsolister förmedlade frodig lyrisk klang och spelmansgläjde, anser Anders Bragsjö efter torsdagens konsert.

Konsert2009-11-27 14:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur musikalisk förnyelse utgår från traditioner lät Uppsala Kammarsolister oss uppleva baklänges vid sin torsdagskonsert. De började i 1900-talet med två musikaliska förnyare. Den nyskapande tyske tonsättaren Erwin Schulhoff, senare offer för nazisterna både som "urartad" tonsättare och jude, fick inleda programmet med sin Stråksextett från 1924.

Schulhoffs musik, med sitt ytterst fritonala tonspråk och ovanliga klanger/spelsätt, var märkligt framsynt. I ytterligt exakt och finkänslig tolkning fick vi uppleva såväl stark motorik som "nattmusik" à la senare Bartòk. Med undantag för tredje satsens rappa slut avtonades varje sats i bortdöende ro, alternativt ångest. Musik som var mycket personligt berörande.

Stråksextettens två violinister Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren framförde sedan Sergej Prokofjevs Sonata för två violiner, komponerad 1932. I sonatens fyra satser fanns i de två första balansproblem violinerna mellan, Sparfs violin dominerade för mycket. De två sista satserna blev däremot till rena teknik- och fraseringsuppvisnin- gen, härligt musikantisk.
I konsertens avslutningsverk, Johannes Brahms Sextett nr 2 G-dur, fick vi så uppleva en del av den tradition som förnyande bygger på.

Fyra satser fyllda av ömsom frodigt lyrisk klang, växlande repliklinjer violin -viola -cello och detaljrik frasering. Sista satsen var fylld av spelmansglädje, något Kammarsolisterna skickligt förmedlade i varje virvlande rörelse och in i minsta smådetalj. Ja, vi tycker om Brahms!
Uppsala Kammarsolister
Konserthuset