Ja, vi tycker om Brahms!
Uppsala kammarsolister förmedlade frodig lyrisk klang och spelmansgläjde, anser Anders Bragsjö efter torsdagens konsert.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Schulhoffs musik, med sitt ytterst fritonala tonspråk och ovanliga klanger/spelsätt, var märkligt framsynt. I ytterligt exakt och finkänslig tolkning fick vi uppleva såväl stark motorik som "nattmusik" à la senare Bartòk. Med undantag för tredje satsens rappa slut avtonades varje sats i bortdöende ro, alternativt ångest. Musik som var mycket personligt berörande.
Stråksextettens två violinister Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren framförde sedan Sergej Prokofjevs Sonata för två violiner, komponerad 1932. I sonatens fyra satser fanns i de två första balansproblem violinerna mellan, Sparfs violin dominerade för mycket. De två sista satserna blev däremot till rena teknik- och fraseringsuppvisnin- gen, härligt musikantisk.
I konsertens avslutningsverk, Johannes Brahms Sextett nr 2 G-dur, fick vi så uppleva en del av den tradition som förnyande bygger på.
Fyra satser fyllda av ömsom frodigt lyrisk klang, växlande repliklinjer violin -viola -cello och detaljrik frasering. Sista satsen var fylld av spelmansglädje, något Kammarsolisterna skickligt förmedlade i varje virvlande rörelse och in i minsta smådetalj. Ja, vi tycker om Brahms!
Uppsala Kammarsolister
Konserthuset
Konserthuset