Intressantare brassmusik efterlyses

Elva brassmusiker kan åstadkomma en avsevärd ljudnivå, det bevisades med eftertryck i torsdags kväll. Bleckblåsare kan spela svagt, och mer av den varan hade varit skönt som omväxling. Avsikten med konserten var kanske att visa på repertoar lämplig för större brassensemble; i så fall misslyckades man (oftast) rätt rejält.
Musik i äkta (W Byrd) eller i härmad (I Karkoff) renässans lämpar sig inte alls för en skara bleckblåsare med moderna instrument. Omarrangerad orkestermusik (L-E Larsson) är heller inte bra repertoar för brassensembler, hur tekniskt bra man än spelar.

Endast två programinslag denna kväll passerade tristessvallen. Det ena var tonsättare Jim Parkers femsatsiga svit A Londoner in New York, fylld av genuint fantasifull, humoristisk och brassvänlig uttrycksrikedom, utmärkt tolkad. Sista satsens tempo- och taktartsväxlingar var nog det enda som verkligen krävde dirigent.
Det andra var sista satsen av Jan Koetsiers Brass Symphony, konsertens egentliga avslutningsverk. Att få en brassensemble att uttrycka en symfoniorkesters hela klangpalett är omöjligt, något som de två första satserna lyckades bevisa.
Men i tredje satsens rondo fanns ton-/teknikleken ensemblen runt i äkta musikalisk gestaltningsvilja. Bra final på konsert med många frågetecken, ytterligare påspätt med extranumrets marsch som utropstecken med minus.

Intressantare brassmusik efterlyses

Det finns, och måste gå att hitta, så mycket bättre nutida brassmusik än vad vi fick lyssna på, tycker Anders Bragsjö, som avlyssnat torsdagens konsert i Sal B, Konserthuset.