Det bjöds på konsert i världsklass när Johnossi påbörjade sin turné på Katalin på torsdagkvällen.
När man brukar sakna fokus, allvar och självsäkerhet i svensk musik idag är det med glädje man ger sin första femma till Johnossi som spelade på Katalin på torsdagen och lever upp till alla dessa kriterier.
Johnossi, tvåmannabandet som består av John Engelbert på gitarr och sång och Oskar Bonde på trummor, är helt klart värda att höras och för tankarna till världsartister som till exempel Nirvana.
Den euforiska publiken får höra bland annat klassiska Man must dance från skivan Johnossi från 2006, 18 Karat gold från skivan All they ever wanted från 2008 och inleder gör Johnossi med låten Mavericks från den nya skivan från 2010 med samma namn.
Engelbert på sång och gitarr lägger ett eko på sin röst som slår effektfullt mot trummorna och de skallande grunge-flirtande riffen. Det här är inte ett nervöst svenskt popband med alldeles för många nedtonade, utspökade musiker. Det här är två självsäkra musikanter som litar på sin begåvning och styrka. Vi är Johnossi. Självklart, säger Engelbert.
Att våga ha ett tomrum i sitt sound som det ju medför att sakna basist eller klaviatur är storartat i sig, men att sedan lyckas fylla det tomrummet med hjälp av utsökt tajming och ett fantastiskt egensinnigt sound är storartat.
Johnossi är inte rädda för tomrum eller för att låta publiken vänta. Ibland tar de god tid på sig mellan låtarna. De behöver inte ha mellansnack för att dryga ut musiken. Det prat som förekommer verkar heller inte intressera publiken som väntar på nästa låt, nästa riff, nästa muller från trumslagaren Bonde eller nästa melodiska galltjut från djupet av Engelberts diafragma. ”Finns det många studentjävlar här ikväll, säger Engelbert, hang in there”.
Konserten är tät och intensiv från början till slut. Det blinkande vita ljuset och den dynamiska musikupplevelsen för tankarna till film och inspirerar till att springa på asfalt. Johnossi har utvecklats enormt och har ett närmast episkt sound när man hör dem live.