Philadelphiafödde pianisten Uri Caine har en diger albumproduktion bakom sig där han på sitt originella sätt tolkat de stora klassiska mästarna på sitt alldeles egna sätt. Han har tolkat dem genom ett i grundet jazzigt synsätt med mycket improvisation. På detta har han använt sig av populärmusikaliska spelsätt, gärna också blandat in klezmer, balkanjazz, elektronika, hiphop, funk och blues.
En diger repertoarkännedom behövs med andra ord. Nu senast är det Wolfgang Amadeus Mozart som fått släppa till musiken. Senaste albumet (utgivet av Winter & Winter) är helt dedikerat till den store kompositören. Denne skulle säkert ha uppskattat de här tolkningarna som tar hans musik till 2010-talet. Det harmoniska och melodiska grundmaterialet lämpar sig också högst utmärkt till jazzimprovisationer och musikaliska utflykter i allehanda varianter.
Det kräver förstås också att musikerna verkligen behärskar sina instrument. Det blir lite extra tungvrickande och balanserande när man har ett så vidlyftigt material att arbeta med. Det är dock inte minsta problem när Uri Caine Ensemble framträder på Konserthuset. De verkar alla vara utbildade i det klassiska hantverket likaväl som i improvisationskonsten. Förutom Caine själv var det dock ingen som stod ut direkt som solist, men de tillförde alla det som behövdes.
Lite uppvisning i traditionella könsroller blev det dock, eller som en röst i kön ut från konserten yttrade: "det var som att se Snövit och de fem buspojkarna". Violinisten Josefina Vergara syntes som en ordningsman när de övriga, Chris Speed, klarinett, Ralph Alessi, trumpet, Jim Black, slagverk och basisten John Hebert lekte runt.
Hela framträdandet präglades av spelglädje och fantasifullhet. Här fanns både respekten och respektlösheten i väl avvägda delar. Konserten genomfördes i precis samma ordning som på albumet och inleddes med Pianosonat i C dur och avslutades i ordinarie set med Rondo à la Turca. Det var genomgående en musik som skapade bilder i huvudet utan att det blev filmmusik av det.
Är det sedan så att man blir mer intelligent av att lyssna på Mozart blir man det säkert i än högre grad av Uri Caines arrangemang. Åtminstone blir man gladare, ett småleende vilade hela tiden på läpparna.