Två musikgiganter från 1900-talet stod på programmet: Benjamin Britten och Richard Strauss.
Först ut var Brittens ”Simple Symphony” för stråkar från 1933, där tonsättaren blott 20 år gammal utnyttjade stycken han komponerat vid 11 års ålder till nya kombinationer och klanger. Vilken ungdomlig vitalitet och klangkänsla kombinerad med hans typiskt brittiska sinne för underfundig humor!
Lysande tolkning med den mäktiga och gnistrande klang bara god konsertakustik kan ge.
Richard Strauss sista stora orkesterverk var hans ”Metamorfoser” för 23 solostråkar, komponerat i mars/april 1945 under andra världskrigets sista dagar då hans hela värld, fysisk som andlig, bokstavligen störtade samman kring honom. Musikens täta (svaga eller starka, ljusa eller mörka) klangdis gav lyssnaren känslan att tonsättaren yttrade ett sista farväl till den musikvärld han representerat i hela sitt liv. En aldrig sviktande intensitet i tolkningen gjorde detta mitt-i-programmet-stycket till programmets höjdpunkt.
Så till sist tillbaka till Britten med hans ”Variations on a Theme of Frank Bridge” från 1937, fyra år efter "Simple Symphony". Vilken enastående utveckling han gjort i harmoni, dissonans- behandling och instrumentteknisk hantering! De tio variationerna på ett tema av hans egen kompositionslärare Bridge bildar en intellektuell/humoristisk mycket tekniskt och rytmiskt svår helhet. Mycket skickligt av orkestern att så elegant och med sådan relativ precision utan dirigent ge oss lyssnare en så lysande final på en förstklassig konsert.