Hela grejen är lika omtalad som unik: Jakob Hellman släppte ett album 1989 - för att sedan gå under jorden som artist. Men i stället för att falla i glömska förblev han omtalad och blev med åren "Sveriges mest efterlängtade artist", mannen som vägrat komma tillbaka in på scenen fastän alla ropat på honom.
Men det var då. Efter att under 2000-talet dykt upp då och då (mest notervärt på nostalgiturnén Forever young) är han nu faktiskt ute på turné, med ett helt gäng nya låtar och ett band, passande nog med namnet Nerverna. Som en som har längtat blir man både glad och aningen orolig. Hur ska det här egentligen gå?
Konserten på Katalin inleddes med en sorts ställningstagande. Visst, allra först kom Vintern dör och alla nostalgimätare slog i taket på bara några sekunder. Men sedan blev det nytt material. Först Jag bor i himlen och sedan förartisten/vapendragaren Magnus Ekelunds ljuvliga låt Utan er. Det är väl kanske ironiskt att en konserthöjdpunkt inte är Hellmans egen låt, men det är ändå kul att Utan er visar på möjliga vägar att gå för Hellman. I stället för den sedvanligt ryckiga poppen är Utan er vemodig landsvägsrock med mycket djup i soundet och underbart gäll stämsång. Mycket klädsamt för alla inblandade.
Men samtidigt vill man ju höra de gamla låtarna. Inte så konstigt, när en del av Uppsalapubliken kanske inte sett honom sedan på Barowiak i början av 1990-talet. Om ens alls - publiken är relativt åldersblandad, några lär ha tultat runt med napp i munnen när Hellman slog igenom.
Hon har ett sätt och Vackert väder lät precis sådär bra man önskat. Stora havet spelades i en mörk version som lade extra tyngd på den intensiva monotonin. Låtarna spelades annars lite rakt upp och ner, och när det ibland (i någon av de nya låtarna) nästan låter rätt orepat kan jag inte låta bli att tänka att det känns som en strategi från en artist som återvänt under viss vånda. Hellman & Nerverna spelar som för att avmytologisera, som för att säga att "det här är bra pop, varken mer eller mindre".
Här och var lät delar av det nya materialet lite segt, men på det stora hela lockar det ändå. Det känns skönt, det gör att det absolut inte blev en föredettingföreställning.
Inga mytbildningar i världen kan ju förstöra det faktum att det är roligt att höra låtarna från ... Och stora havet live, trots att det är 2012 och inte 1989. "Sveriges mest efterlängtade artist" är Jakob Hellman dessutom ett tag till - tills det verkligen kommer ett nytt album.
Johanna Åberg
johanna.aberg@unt.se