Inlevelsefullt uruppförande av Märken

Så här i vårens tid kan det passa bra med romantisk musik och det var precis vad som bjöds av den förnämliga ensemblen Uppsala Kammarsolister, Nils-Erik Sparf och Klara Hellgren, violin, Susanne Magnusson och Ylvali Zilliacus, viola, Lars Frykholm, cello, och Staffan Sjöholm, kontrabas, vid deras konsert i Alfvénsalen i torsdags kväll. En stråkkvintett av Johan Lindegren och en stråkkvartett av Wilhelm Stenhammar stod på programmet liksom ett nyskrivet verk, Märken, för stråkkvintett, av Uppsalabördige Håkan Larsson.

Lindegrens kvintett i F-dur är komponerad för två violiner, dubbla violastämmor och cello. Den fullbordades troligen år 1874, tio år före tonsättarens utnämning till kantor i Storkyrkan i Stockholm och innehåller fyra satser: Allegro non troppo, Romans, Adagio con devosione och en final, betecknad Allegro maestoso. Kvintetten är en av Lindegrens fåtaliga kompositioner för kammarmusik och spelas ganska sällan. Uppsala Kammarsolister gjorde en fin tolkning av den inte alldeles lättspelade kvintetten. Speciellt fick den långa tredje satsen en fullödig lyster - man kan tänka sig att kompositören ägnat sig mer åt den än åt de andra.

Den oerhört produktive tonsättaren Håkan Larssons nya stycke Märken, komponerat 2008, har av Larsson själv i efterhand konstaterats ha vissa samband med en dikt, Märket, av den numera mycket uppmärksammade poeten Bruno K Öijer. Enligt kompositören har vi här att göra med "en sång som pendlar mellan desperation och innerlighet". Märken är ett verk som beställts av Uppsala Kammarsolister, och tonsättarens egen beskrivning stämmer väl in på det man hör vid framförandet. De tre satserna spelades vid detta uruppförande med stor inlevelse. Särskild uppmärksamhet har Larsson ägnat åt det med kontrabas förstärkta djupet i musiken. En intressant duett mellan viola och kontrabas kontrasterade skönt mot energiska tuttiavsnitt och imponerande accenter. Vi får hoppas att verket återkommer i framtida program; det förtjänar verkligen att höras igen.

Stenhammars tredje stråkkvartett nr 3 i F-dur, op 18 från år 1904 avslutade det förnämliga programmet. Ett mäktigt, senromantiskt mästerverk har det kallats, kanske "en av de finaste stråkkvartetterna mellan Brahms och Bartok". Den lugna öppningssatsen, Quasi andante, följs av ett Presto molto agitato. Efter ytterligare en långsam lyrisk sats, Lento sostenuto, kommer en final, som tidigare beskrivits i termer av Fantasi och fuga. Det blev en stor njutning att avlyssna detta magnifika verk i alla sina delar. Virtuost och med suverän precision spelades det i andra satsens presto och gripande vackert i tredje satsen mollstämda tonspråk. I finalen återgår Stenhammar till sin ursprungliga durtonart men lyckas ändå i den mästerligt komponerade fugan återigen styra in musiken mot den innerliga och lite vemodsfyllda romantiska tonen. Och som kvartetten spelade - publiken satt helt gripen av deras utomordentliga tolkning.

Inlevelsefullt uruppförande av Märken

Uppsala Kammarsolisters utomordentliga tolkningar grep publiken helt, skriver Gunnar Tibell om torsdagens konsert i Alfvvénsalen.