Det tar till tredje låten, Polska for Tom Morrow, innan det blir typiskt vansinnesbriljant. De tre musikerna skapar nyanser som en hel orkester och tänjer gränserna för vad som går att göra i en svensk folkmusiklåt utan att det blir något annat.
Grundstommen i Väsens musik är den ganska konventionella traditionella folkmusik de startade med när de släppte det självbetitlade debutalbumet 1990. Redan då var de skickliga instrumentalister, men långt ifrån de 23 åren av liveerfarenhet, samspelande och låtskrivarutvecklande som tillkommit sedan dess.
Under de mer än två decennierna de spelat ihop har de hämtat influenser från en rad världsmusikgenrer och skapat en unik variant av den uppländska musiktraditionen. Mest uppenbara är den irländska och den amerikanska folkmusiken och klezmer.
Många folkmusiker som blandar eget material och traditionella låtar har problemet att det egna står slätt i jämförelse med låtarna som överlevt årtionden och blivit klassiker. I Väsens fall är det snarar tvärtom. Att stå stadigt i traditionen och behålla den nära kontakten med ursprungskällorna är rimligen välgörande, men de senaste åren har det blivit mer och mer tydligt att det främst är Väsenmedlemmarnas egna kompositioner som sticker ut och får andra band att blekna.
Med de egna låtarna som främsta tillgång fyller de konsertsalar såväl ute i Europa som i Nordamerika och Japan och inte minst Parksnäckan mitt i semestertiderna med en genre som inte brukar få annat än entusiaster att lämna tv-sofforna. Den här kvällen visar de än en gång att framgångarna inte har något med tur eller slump att göra. Efter låtar som den stillsamma Lilla kulturbidragsvalsen och ösiga Träbens-Jonke har de inget kvar att bevisa.