Ingen fest trots medryckande rytmer
Trots heta rytmer och glödande sång ville feststämningen inte riktigt infinna sig när salsagruppen Hatuey spelade i Parksnäckan, skriver Stefan Warnqvist.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Redan i första låten visad Hatuey varför de blivit så populära. Sångarna Evelio Galan och Frank Belicer fick varje textrad att glöda, och deras röster kompletterades av körsångerskan Lena Amalias klara stämma.
Den medryckande och dansanta musiken fick en perfekt inramning genom den goda akustiken i Parksnäckan. Gång efter annan briljerade den tre man starka blåssektionen, slagverkaren Simon Montserrat och pianisten Mats Lundvall. Med hjälp av de heta rytmerna och blåsinstrumenten målade låtar som Salsa de Puerto Rico och Niña Venenosa tydliga bilder av den karibiska övärlden, så att man nästan fysiskt kunde känna havsvågorna och de vajande palmerna.
Vid fyra tillfällen förstärktes tiomannaorkestern av ett par dansare som varje gång bar nya glittrande kreationer. Deras karibiska danser tycktes sporra musikerna ytterligare ett snäpp, men däremot var det lite si och så med entusiasmen hos publiken. Under några låtar dansades det för fullt framme vid scenkanten och i bänkraderna, men påtagligt ofta var publiken nöjd med att sitta still på sina platser.
Ett undantag var det sprittande framförandet av socarenguen Whagga-Whagga från senaste albumet Llego el Momento, då en tjugohövdad skara ur publiken dansade upp på scenen. Det var utan tvivel konsertens mest uppsluppna minuter.
Trots att Hatuey spelade med stor inlevelse och närvaro, tycktes de dock ha lite svårt att få igång åhörarna. Feststämningen ville helt enkelt inte riktigt infinna sig. Men det hindrar inte att den bestående känslan ändå är att Hatuey på en klubb skulle vara synnerligen svårslagna.
HATUEY
Parksnäckan, onsdag
Parksnäckan, onsdag