Inga genvägar till Blåkulla

Sveriges rikshäxa Anna von Hausswolff verkar övertygad om att djävulen sitter i detaljerna – bokstavligt talat.

Anna von Hausswolff måste upplevas live, tycker UNT:s recensent.

Anna von Hausswolff måste upplevas live, tycker UNT:s recensent.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Konsert2019-02-16 15:15
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Redan innan hon äntrat scenen görs ett försök att bygga upp stämningen genom att spela upp ett vindljud som för tankarna till ett hemsökt hus på en ensligt belägen plats där det försiggår nattliga seanser.

Men det finns inga genvägar till Blåkulla. Inga effekter i världen kan ingjuta skräck i publiken om det inte också backas upp av en musikalisk övertygelse. De första fyra-fem låtarna håller musiken inte riktigt vad den lovar. Helheten känns trevande och Hausswolff och hennes musiker försöker rutinmässigt lösa det genom att testa olika performativa rörelser. Lägg till att varje instrument dränkts i så mycket eko att det knappt går att urskilja vad musikerna spelar.

Man får med andra ord intrycket att Hausswolff förlitar sig lite väl mycket på iscensättningen. Ett liknande problem uppstår ibland när man lyssnar på hennes album – det är som att man aktivt måste försätta sig i en viss sinnesstämning för att kunna uppslukas av den mystiska kraft som finns inneboende i musiken.

Lyckligtvis har Hausswolff en tålmodig publik. Den första halvan av konserten står de uppmärksamt och väntar – de är villiga att bli besvärjda. Och helt plötsligt infinner sig den magiska känslan som alla längtat efter. Ungefär samtidigt som ljudteknikern får styr på alla effekter verkar det som att Hausswolff och hennes band börjar fokusera på vad de spelar i stället för hur de framstår.

Nu börjar andra nyanser framträda. De gräddflummiga prärievibbarna som verkar neutraliserande på skivorna är som bortblåsta – i stället tillåts de ockulta dragen i Hausswolffs musik blomma ut med full kraft. Hausswolff har återkommande jämförts med Kate Bush – en artist som hon enligt egen utsago inte lyssnat på innan likheterna pekats ut. Ozzy Osbourne och hans tidiga Black Sabbath framstår som en mer trolig inspirationskälla. Det är förbluffande hur musik som låter så ondskefull kan ha så hög mysfaktor.

Vissa artister måste upplevas live för att man ska bli frälst – och när alla pusselbitar äntligen faller på plats blir det tydligt att Anna von Hausswolff är just en sådan artist. Här får man uppleva de förföriska krafter och ockulta lockelser som inte låter sig fångas på en inspelning.