Ibland går man på en konsert där artisten eller bandet tar en till en helt annan planet, där du och artisten finns. Moto Boy på Katalin kändes precis så. I början av konserten kände jag mig mest förvånad, de flesta som var på plats satt ner vid borden längst ner i lokalen och det kändes som att vi inte var speciellt många alls. Jag blev nästan lite upprörd när Oskar Humlebo klev på scenen. Var är publiken? Förstår inte människor hur bra han är?
Den känslan ändrades när Katalins scengolv fylldes på av de som tidigare satt längst bak. Visst var vi få, men hur många får egentligen plats i en rymdkapsel?
Moto Boy blandade kvällen med nytt och gammalt, skämtade mellan låtarna och kändes avslappnad fast han sa att han bara fått tre timmars sömn natten innan.
När Beat Heart sätts igång stod alla och gungade fram och tillbaka, slöt ögonen och log, någon snyftade till.
Det är svårt att beskriva hur bra Moto Boy faktiskt är med bara sin gitarr.
Beat Heart var dock en av få låtar han spelade med bara sin gitarr. Resten av tiden blev han ackompanjerad av Tittie Åsberg på trummor och svenska polar-electronica artisten Pikko på synt. Moto Boys röst blandas med tydliga beats och det är svårt att inte stå still till hans lite mer upptempolåtar.
Kvällen känns som att den kan pågå för evigt med Humlebos soundtrack i bakgrunden, och när jag traskar hemåt kan jag inte låta bli att sätta på Blue Motorbike och känna mig som en karaktär från den gamla TV-serien Skins.