Ingen skugga ska falla på de medverkande men det kanske inte helt blev den storslagna start på det elfte spelåret i Konserthuset för Kammarorkestern som det kanske tänkts.
Fast jag blev återigen imponerad av hur stort denna lilla (jämfört med en symfoniorkester) ensemble kan låta. Både inledande två satser från Franz Schuberts mellanaktsmusik till "Rosamunde" och avslutande Joseph Haydns "Symfoni No 60, "Il Distratto", gjordes precist och storslaget. Både den kraftfulla dynamiken och esoteriska skönheten togs till vara fullt ut, dirigenten Gérard Korsten satsade fullt ut och fick gensvar av sina mannar och kvinnor - orkestern är i det närmaste genusbalanserad.
Gästande mezzosopranen Matilda Paulsson hade en tuff uppgift till att börja med. Alban Bergs sånger är inte att leka med. Hans "Sieben frühe Lieder" är svårsjungna och framförallt knepiga med att kommunicera allt det expressiva. Balansen mellan röst och orkester var inte heller den bästa. Paulsson gjorde vad som gick att göra dock.
Desto mer njutningsfyllda var hennes tolkningar av Alma Mahlers sånger. Kompositören som fick stå i skuggan av sin krävande man Gustav under många år har lämnat ett antal utsökta miniatyrer med folkmusikaliska kryddningar efter sig. Här samarbetade röst och orkester perfekt. Förnämligt nog fanns Gunilla Peterséns översättningar av de fina texterna, sjungna på tyska, med i programhäftet.
Både i Bergs och Mahlers val av texter fanns ett slags tydlig känsla av döende sommar och annalkande höst, ett vemod som även musiken innefattade.
Som helhet en habil om än inte översvallande konsertkväll.