År 1636 genomförde tonsättaren Heinrich Schütz med sitt Musikalische Exequien ett tidigt lyckat försök att på folkspråket utföra ur Bibeln egenhändigt valda texter om sorg, död och gudsförtröstan. År 1869 hade Johannes Brahms i och med sitt fullbordade Ein deutsches Requiem lyckats med samma sak. Men Brahms begagnar helt andra resurser; blandad kör, symfoniorkester och två vokalsolister skall framföra musik som med sina ständiga tempo-, dynamik- och tonartsskiften är mycket svår att utföra.
Vid framförandet hörde man från början att ljuvlig orkester- och körklang verkligen ville uttrycka något angeläget; faktum är att kören stundtals fraserade mer uttrycksfullt än orkestern (men kören måste lära sig uttala tyska bättre!). I andra satsen var ensemblerna mer jämspelta och åstadkom crescendon och diminuendon som gav lyssnaren gåshud; av skräck eller njutning är var och ens sak. "Orgelpunktsfugan" som avslutar tredje satsen var stundtals lite rörig i körstämmorna, men fick passande pampig kulmen. Den mer pastorala fjärde satsen kunde ibland ha fått en mjukare idylliskt stämning .
Hela konsertens kulmination kom helt riktigt i sjätte satsen med sin inledande varning om domedagsbasunen och avslutande fuga efter alla konstens regler om gudsförtröstans seger. Helt enkelt lysande tolkat av barytonsolist, kör och orkester. Barytonsolisten Jacob Häggström hade att uttrycka människans förgänglighet och rädsla inför den yttersta tiden; trots vissa små rytmiska inexaktheter tolkade han sina partier med myndigt dynamisk röst och utmärkt klang i hela sitt stora röstregister. Sopransolisten Karin Roman tolkade sin roll som den tröstande modern alldeles betagande.
I samarbete med kör och orkester blev hennes sats till en härligt pastoral förlängning av fjärde satsen. Orkestern färgade musiken mycket varierat. Djupa och ljusa stråkklanger växlade, liksom både svaga och starka repliker från såväl trä- som bleckblåsare (ex.vis hotfull puka i andra satsen), - må vara att man hoppade över såväl harpa som kontrafagott.
Som navet i detta väldiga musikaliska hjul stod Gunnel Haulin som med distinkt gestik och uttrtycksfullt kroppsspråk föredömligt lyckades förmedla sin vilja att verkligen göra en skapande tolkning av detta magistrala verk. Framförandet blev inte helt perfekt, det finns mer att slipa på, men ursäkta uttrycket: Herregud vad vackert!