Docenterna är på många sätt ett unikum i svenskt musikliv. Med sina ironiska samtidsbetraktelser, sin skruvade formuleringsförmåga, Joppe Pihlgrens aningen svajiga sångsätt och gruppens sinne för både slammer och poprefränger har de aldrig passat in i någon given mall. Det senaste decenniet har skivutgivningen varit sporadisk, och när de nu är ute på höstturné kunde de ha gjort det lätt för sig och bara kört säkra kort.
Men så blev inte fallet när de kom till Katalin på fredagskvällen. Många av kultfavoriterna fanns så klart med på låtlistan, men det var framför allt de nyare låtarna som gjorde intryck. Vanligt folk, titelspåret på den EP som gavs ut i våras, och Min enda vän, med Idde Schultz på solosång, visade att Docenterna är allt annat än en nostalgiakt.
En del av de gamla klassikerna har däremot förlorat en del av sin snärtiga popenergi. Låtar som Chick-e-chack och Varma öl och kalla element är lysande i sina originalversioner, men på Katalin kändes de både framtvingade och tungrodda. Det gjorde också att spelningen blev ojämn och fick en sorts vinglig energi, där Docenterna fick kämpa för att hålla skutan på rätt köl.
En anledning till att Docenterna aldrig kantrar är att alla fem medlemmar är starka scenpersonligheter. Joppe Pihlgren har en chosefri yvighet såväl i sin sång som i sitt avspända mellansnack, Larry Lövgren utstrålar nonchalant förvirring men också en osvikbar säkerhet som basist, gitarristen Jon Jefferson Klingberg är full av entusiasm, Idde Schultz ser ut att stormtrivas både när hon spelar gitarr och tar hand om solosången, och längst bak sitter Kricke Pihlgren, lika tillbakalutad som precis i sitt trumspel.
Ett relativt kort ordinarie set följdes av tre omgångar extranummer, med Solglasögon som en förväntad avslutning. Den har kvar sin charm, men denna kväll var det låtarna från de senare åren som blev det bestående minnet.