Att vara Elvisimitatör är en ganska omöjlig form av artisteri, om man nu ska ta det på allvar. Det handlar om att vara så snarlik Elvis Presley som möjligt, och ändå sticka ut, vara mer än en blekare karbonkopia. Justin Shandor, korad på Graceland till världens främste Elvisimitatör, tar uppgiften på allvar. Hans framträdande i Uppsala – med ett kompetent svenskt band i ryggen – spänner över Elvis hela karriär, från 50-talets rock’n’roll till 70-talets Las Vegas-ikon i glittrig sparkdräkt. Och varje rörelse, varje höftskakning är minituöst kopierad från originalet.
Rösten går inte av för hackor den heller, stundtals nästan kusligt lik The King – så också i mellansnacket som är lika minituöst instuderat i fraser och tonfall. Helt klart har Shandor en naturlig energi på scenen, en inlevelse i det han gör, och på så vis överskrider han kopierandet. Men ändå är det som att själva imiterandet begränsar honom, vilket blir tydligare ju längre konserten lider. Och trots allt har han inte samma pondus i rösten som originalets Elvis. Man blir nyfiken på hur Justin Shandor skulle låta utan Elvispolisongerna.
En sångare som inte försöker imitera, utan tvärtom gestaltar Elvis på sitt eget vis, är Peter Jezewski. Hans sätt att inleda sin del av konserten, med en avskalad In the ghetto till akustisk gitarr, utan förstärkning, blir ett av kvällens maffigaste ögonblick. Lite senare får han sällskap av färgstarka Carina Jaarnek, och gör en egen nyskriven låt som ingår i den 50- och 60-talsshow som dessa båda ger på konserthuset i Uppsala i vår.