Det är svårt att hitta någon motsvarighet till den helhetsföreställning med brasilianskt orienterat gitarrspel på yppersta nivå, överraskande ljudäventyr och varmhjärtad komik som Celso Machado bjöd på gitarrfestivalens andra dag. Med sin förmåga att locka ljud och pulserande rytmer ur de mest oansenliga ting, en vattenflaska eller några ihåliga stenar, framstår han som en musikalisk shaman. Eller som en naivt oförställd Charlie Rivel som upptäcker ljuden omkring sig, och plötsligt tycks befinna sig ute i regnskogen bland vilda läten och djur som han snubblar över. Eller när han får hela publiken att mycket illusoriskt låta som ett regnoväder som kommer och går och inte riktigt vill ge sig. Med små gester får han oss att delta i ljudäventyren, rytmerna och lätena.
Också som gitarrist är Machado utforskande, gränsöverskridande. Han spelar latinska standards med en livlig rytmik där fingrarna verkar dansa över gitarrhalsen, gör ledmotivet från Orfeu Negro som varsam hymn, presenterar en egen komposition där barockinfluenser sammansmälts med samba, tar upp ett litet stränginstrument som ser ut som en primitiv luta i musik från Mali, improviserar och använder hela gitarrkroppen som percussion.
Och allt tycks gå så naturligt. Det finns liksom inga spända muskler i Machados musik. Därtill sjunger han, med en smidig och ganska tunn sambastämma, samt lägger frenetiska rytmer med munnen och rösten så att det låter som maraccas. Som publik rycks man med, och förundras.
Celso Machados konsert föregicks av engelska Eden Stell Guitar Duo, en musikupplevelse av helt annat slag, med alltifrån barockstycken till nutida verk, inklusive Johannes Möllers When Buds are breaking som specialskrivits för duon - ett vågat, ömsom pointilistiskt och ömsom minimalistiskt verk som den engelska duon gör full rättvisa.
Mark Eden och Christopher Stell är drivna gitarrvirtuoser båda två, men det är samspelet som står i fokus i deras musicerande, med en synkronicitet i rytmik och stämföringar som gör att gitarrernas gemensamma klangtextur blir mer än summan av delarna.
De visar, liksom tidigare svenska Gitarrkvartetten, att speciella kvalitéer kan utvinnas av att transkribera inte minst barockstycken för gitarrer - som här en Bachkonsert som av den engelska duon får ett slags skörhet, en fintrådig och transparent lyster som hela tiden förutsätter precisionen mellan instrumenten.
Under sin konsert visade de också hur väl gitarrduoformatet passar klassisk repertoar åt nationalromantik och folklore, till exempel i ett verk av spanjoren Torroba som kändes som miniatyrskisser från den spanska landbygden och folklivet.