Man behöver inte vara en excentrisk person som strör myter kring sig för att lyckas som artist. Man behöver inte stöpas till likriktning i tv-artistskolor eller stryka Christer Björkman medhårs för att ta sig fram. Man kan heta Pernilla Andersson, hitta sin stil och kämpa på med låtar som inte sticker ut särskilt mycket, men som alla kan känna igen sig i och som hittar poesin i det enkla uttrycket.
Pernilla Anderssons återhållna eufori gör de enkla raderna i Dansa med dig till något stort och får en att känna de vassa solstrålarna som letar sig in i ögonvrån i Dekpsalm. Live ger bandet med Dan Berglund på ståbas i spetsen dessutom låtarna ett extra djup som saknas på skiva. Hon sjunger om att vara en vän genom att låna ut sin axel och om att resa till Kiruna i bil och småsaker blir heliga och viktiga eftersom de bara är små delar för sig men tillsammans bildar hela liv som skulle ha störande tomrum utan dem. Det var ett misstag att ta bilen till Kiruna, men ett väldigt bra misstag eftersom det blev låten Johnny Cash & Nina P berättar hon.
I intervjun i UNT inför spelningen ger Pernilla Andersson intrycket av att vara en avslappnad artist som softar runt på turné och trivs riktigt bra där, oberörd av resandets slit och det tajta schemat. I ett mellansnack talar hon också varmt om att sova på turnébussen. Som scenartist känns hon likadan. Babblar på lite extra när ljudteknikern fixar det krånglande ljudet utan att tappa fattningen och låter inte småstrul få henne ur balans.
Att åka ut i Andra chansen i Melodifestivalen är inte unga spirande artisters drömscenario, men för Pernilla Andersson kan det ha varit det bästa som kunde ha hänt. Två deltävlingar att fånga nya lyssnare på, men ingen supertopp som övergår i ett ointresserat efter när hysterin lugnat ned sig. Melodifestivalbidraget Desperados möts av ett jubel, men den har bara lockat en publik som får Katalin att kännas lagom fyllt den här kvällen.
De flesta i publiken är också troligen värvade genom ett flitigt turnerande och skivsläppande under de tolv åren det tagit att nå dit. Pernilla Andersson skulle kunna fungera som ett skolboksexempel på hur en artist kan bygga en stadig karriär utan att tappa bort sin själ på vägen.