Att presentera skandinavisk/nederländsk körmusik med hjälp av en kör från Wageningen och en kör från Uppsala blir en diger och inte lätt sammanhållen uppgift. Ett bifogat tryckt konsertprogram gjorde inte saken bättre, för det bortsåg man ifrån med suveränt förakt.
Av nio föreslagna körsånger framförde man tretton (!) i helt godtycklig ordning. Det räcker med att säga att körerna, var för sig eller tillsammans, klingade bäst i lågmälda långsamma stycken med inte alltför många stämmor. Tendenser till oprecis frasering och underintonation bildade ett sångbrödraskap över gränserna.
Under kördirigenten Ger Vos ledning förenade sig så Wageningens kör och orkester till ett gemensamt framförande av den holländske tonsättaren Hendrik Andriessens kyrkoverk Te deum laudamus. Ett trots sina stora kontraster mellan svagt och starkt tämligen tråkigt verk i mitt tycke, men både kör och orkester sammusicerade bra med omväxlande klang- och nyansfärger.
Hela konsertens bästa (i alla fall bäst utförda) verk kom när orkestern ensam under Frank Adams ledning framförde Claude Debussys Rhapsodie för altsaxofonsolo och orkester (Jules van de Loo, solist). Solostämman spelades uttrycksfullt och skickligt, orkestern hade bra klangbalans och dynamik.
Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 1 tillhör inte hans bästa försök i den genren, något som tyvärr blev alltför uppenbart när verket avslutade en mycket lång konsert. En smula oprecis frasering och stundtals oren intonation drog ned intrycket. Man fick i alla fall till en kraftig slutkulmination i dur och belönades med kraftfullt jubel.
Någon form av helhetsplanering inför en så komplicerad konserthelhet skulle absolut inte ha skadat.