Robert Sunds Kammarkör har bara sju år på nacken men har redan hunnit bli tillräckligt etablerad för att göra turnéer till Tyskland. Där finns, kanske av flera anledningar, Robert Sunds-Tage inrättade i trakten av Mainz! Efter tre konserter i Tyskland och två i Sverige nyligen blev det så Uppsalas tur i söndags, i Missionskyrkan.
Programmets första avdelning tog upp sex sånger till italienska texter av vilka fem tillkommit före 1600-talets mitt. Musiken var däremot nutida utom i två fall, tonsättningar av Claudio Monteverdi. De två inledande av Buonarroti handlade om olyckligt gifta kvinnor och män, med Luigi Dallapiccola som kompositör. Kören och dess dirigent visade omedelbart sin klass och sångerna karakteriserades av bra balans, precision och nyanser som var anpassade efter innehållet, oftast förtvivlat i de beklagande utbrotten över eländet. Betydligt varmare blev tonfallet i Monteverdis vackra Lasciate mi morire och hans Ecco mormorar l'onde, som gav kören tillfälle att fylla hela kyrkorummet med sin vackra klang. I Cade la sera av Pizzetti är stämningen stillsam - en kvällsidyll med uppgående måne.
Den äldste textförfattaren, Petrarca från 1300-talet, hade Lars Johan Werle (1926 - 2001) tagit sig an. I Canzone 126 ger han oss en musikalisk tolkning som på ett märkligt sätt blandar den äldre, italienska stilen med modernare tongångar i form av dissonanser, glissandon och talsång - allt mycket fint tillvarataget av kör, dirigent och de egna solisterna.
Andra avdelningen blev också intressant i sin presentation av fyra svenska, en tysk och en finländsk kompositör. Ludvig Normans dubbelkör över koralen Jordens oro viker, med text av Johan Olof Wallin inledde - den hör man inte så ofta. Av Åke Malmfors sjöngs tre sånger och Sven-David Sandström var representerad med toner till några rader av William Blake, To See a World. Rilkes texter fanns med i fyra upplagor av vilka den första, Die Blätter fallen, Robert Sund tonsatt, i en uttrycksfull version som tar till vara diktens rytm och förmedlar dess trots allt hoppfulla innehåll. Efter två Rilkesånger signerade Julian Wachner sjöngs som avslutning Rautavaaras tonsättning av Rilkes Die Erste Elegie, en mäktig komposition, fullt värdig det högtidliga innehållet.
Tre extranummer behövdes för att belöna publikens entusiasm, den tredje, En vänlig grönskas rika dräkt, med kören effektfullt utspridd i kyrksalen.