The Darkness var headlinerbandet på fredagens program men bland besökarna var Danzig huvudattraktionen. En metalfestival som lägger tonvikten på hårdare metalgenrer är automatiskt testosteronstinn genomgående, men när det kommer till en svettig klicheartad maskulinitet är det ingen som slår Glenn Danzig. Den forne Misfitssångaren är rena typmodellen för vad som brukar räknas till övermanliga domäner. Grova överarmar, rejäl ölmage, ett bältesspänne stort som en spädgris och så den karaktäristiska basrösten som fått mängder av hårdrockare och punkfans att mysrysa genom åren.
Hans uppdrag verkade lätt. Gå in på scenen, se hård ut och halvskrika ut texterna. Kanske är det inte så enkelt eller så var han övertänd. Hur som helst studsade han till en början runt som rena energiguden, men tappade bort sången nästan helt. Det var först fyra låtar in som man började höra sången ordentligt en hel vers i sträck. Då tog konserten hyfsad fart, med stenhård rock n' roll-metal av klassiskt snitt. Danzig bråkade med publiken och en ljudtekniker och konserten var svajig, växlade snabbt mellan fantastisk och usel. Till det första hörde klassikern Mother, till det senare låten Skin Carver. Konstant var att Glenn Danzig är en hård snubbe som man helst låter bli att bråka med.
I kategorin karikatyrer klassade även The Darkness lätt in. Sångaren Justin Hawkins falsettröst och oblyga flirt med allt som var obskyrt med 80-talshårdrocken blir ofrånkomligt komiskt. Kanske var det därför de inte riktigt gick hem hos Getawaypubliken. När planen framför den största scenen, som var full på Danzig, gapade halvtom kändes det som en rejäl felbokning, men samtidigt bidrog det till festivalens stora bredd.
The Darkness själva verkade inte bry sig om de ens märkte något. Mest verkade de vara inne i sin storslagna show av extravaganza. Justin Hawkins är så mycket exhibitionist man kan vara och resten av bandet bollar upp snygga hairmetalbollar för honom att smasha. Mot slutet kunde en majoritet av publiken på ölområdet heller inte motstå frestelsen att gunga med även om musiken var väl mjuk för deras smak egentligen.
Av den melodiska dödsmetallens många olika riktningar har Opeth valt en av de mest intressanta och givande. Surrande intensivt som dödsmässor, varvat med lättlyssnade melodiska inslag och intensiva partier av tekniskt briljerande pur ondska. I de lugnare partierna som ibland är låtlånga står merparten av publiken tysta i andakt innan det brakar loss i ännu en brutal urladdning. Konserten var sist på fredagskvällen och en bra sammanfattning av festivaldagens olika nyanser.