Få konstformer kan förmedla känslan av en plats så bra som musik. Trots den sparsamma inramningen i Konserthusets Sal B räcker det med några få toner för att man andligen ska förflyttas till den azerbajdzjanska delen av Iran. Det är kargt, öppet och fullt av stora känslor.
Hossein Alizadeh är en av den samtida iranska musikens mest inflytelserika kompositörer och musiker. Liksom föregångare som Housang Sarif, Abdolla Davami och Yusef Forutan utgår han från Radif, som är en samling grundläggande melodier som går vidare från generation till generation. Utifrån dessa skapar han en säregen variant av den traditionella musiken.
Som en av de mest hyllade har han inga problem att locka till sig de bästa musikerna till Hamavayan Ensemble och det märks. Såväl sång som spelande är perfekt genomfört utan att känslan går förlorad. Riktigt mäktigt blir det när alla tio musiker tar i samtidigt i korta partier, som visar att de känner varandra som musiker utan och innan. Hamavayan Ensemble bildades för två decennier sedan och musikerna har växlat genom åren, men det låter som att de nuvarande har spelat med tillsammans för alltid.
Konserten har visserligen flyttats från Stora salen till Sal b, men det går inte att ta miste på att den är en stor händelse för de som är där. Det blir stående ovationer redan innan konserten börjar och efter dånar hela konsertsalen av applåder.
Musiken från den azerbajdzjanska regionen och den från den persiska har ungefär samma grund, men skiljer sig en del åt i övrigt. I andra set, där det persiska är i fokus, låter det fylligare, snabbare och lite mindre exakt. Huvudpersonen själv sitter anspråkslöst och knäpper på sin tar och sin shourangiz och småler då och då konserten igenom. Han behöver inte göra mer. Vem som helst förstår ändå storheten i det som kommer från scenen.