– Handen på hjärtat, vilka här har vuxit upp med Hoffmaestro? frågar bandets ledsångare och frontman Jens Malmlöf och tillägger:– Ni har kanske blivit lite rikare, lite fetare, och lite mer välkammade ser jag. Men ni är alla precis lika snygga som när vi började och vi älskar er alla, mina bröder och systrar!
Jens Malmlöfs spaning är träffande. Majoriteten som har kommit till Flustret ikväll ser ut att ha rätt ålder för att ha följt bandet sedan de slog igenom för drygt tio år sedan. De yngre fansen lyser med sin frånvaro och det har nog inte endast med Flustrets åldersgräns att göra.
EP:n City Hut Seassons pt. 1, med ett sex spår, släpptes för fyra år sedan. Någon del två kom aldrig. Ny musik har alltså inte skapats på snart ett halvt decennium. Dock har det turnerats desto flitigare.
Så inför kvällens frågar jag mig två saker. För det första: Kommer detta dussinmanna-band att ens få plats på Flustrets intima scen, eller kommer de att konstant behöva dyka ut i publiken för att skapa utrymme på scenen? Men även: Är bandet fortfarande en lika väloljad live-maskin, eller har bristen på förnyelse fått akten att börja rosta?
Svaret på en första frågan besvaras omedelbart. Bandmedlemmarna rör sig på scen likt ett gift par i ett för litet kök – både tryggt och synkroniserat. Inget behov av dykningar med andra ord. Däremot sätts publikens koordination på prov. I en ”Följa John”- liknande lek dirigeras publiken åt både höger och vänster. Det hela dras till sin spets när ”Dödsväggen” ska utföras. En klassiker som annars endast ses vid metallkonserter och vid urspårade kravaller. Nu även på Flustret.
Ironiskt nog väcker Dödsväggen publiken till liv. Hoffmaestro med Jens Malmström i spetsen växlar tryggt upp tempot tills ett välregisserat kaos infinner sig.
Och så, när vattenflaskorna flyger som bäst, händer det.– Bröder och systrar! Jag vill bara meddela att vi släpper en liten rock’n’roll stänkare till hösten. Vill ni höra den?
En mysrockig låt spelas och visar sig vara uppenbart livevänlig. Men det är vid klassikerna som publiken ser till att lyfta från marken och sträcker upp händerna mot skyn. Highway Man och Seize The Day biter fortfarande likt en adrenalininjektion. Extranumren glider in i varandra tills en endast en lokal folkfest återstår.