Sommarsverige har anlänt till svenska städer. Ja, då inte endast i form av blå himmel och solgass (om man nu tycker att svensk sommar är synonymt med bra väder), utan även turnéekipaget. Vid första anblick kan man tycka att det är lite väl kaxigt att ambulera land och rike runt (sammanlagt 15 orter betas av) som någon form av självutnämnda nationalklenoder. Men börjar man väl syna antalet listettor, Mellovinster, Grammisar och Pripps Blå-reklamer som firma Tommy Nilsson, Uno Svenningsson och Patrik Isaksson samlat på sig är det faktiskt svårt att bevittna något svenskare.
Det är andra året i rad som herrarna i varsin synkroniserad skinnjacka intar Parksnäckans scen till tonerna av ett förinspelat radiobrus som ivrigt rattar fram ett kollage av huvudpersonernas största hits. Trion inleder med att gemensamt ta ton i sitt ganska refrängstarna bidrag till årets Melodifestival, ”Håll mitt hjärta hårt”. Som följs av Isakssons gamla popdänga ”Kom genom eld” och Nilssons ”Alla vill vara någonting för någon”.
Det står tidigt klart att herrarna instruerat sitt band att köra på alla tillgängliga cylindrar. Faktum är att flera av dessa egentligen i grunden mjuka poplåtar förvandlas till överraskande skitiga rockalster. Tommy Nilssons första staplande karriärsteg som hårdrockssångare i banden Horizont och Easy Action känns helt plötsligt inte så avlägset. Annars har ju som bekant 56-åringen sedan solodebuten under slutet av 80-talet genomfört en slags Rod Stewart-kurva från rockrebell till folkkär balladman.
Under kvällens enda engelskspråkiga nummer, ”Tell Me Father”, och brottarhitten ”Öppna din dörr” statuerar Nilsson vem i konstellationen som besitter på de verkligt välsignade stämbanden. Patrik Isaksson jäktar inledningsvis sig något trevande igenom ”Mitt Stockholm” och ”Ruta 1”, men hinner revanschera sig under andra halvan. Detsamma gäller Svenningsson, som får betraktas som den finurligaste textförfattaren av de tre, som sparar det fulländade framträdandet lagom till ”Under ytan”.
Lyckligtvis backas herrarna upp av en osvikligt säker Anna Stadling, som också tar plats bakom mickstativen i aftonskymningen.
Som finast blir det när gruppen hyllar Olle Ljungström genom att spela ”Kaffe och en cigarett”, som för övrigt Svenningsson förtjänstfullt tolkade på en hyllningsskiva till ikonen för ett antal år sedan. Avslutningsvis öppnar Isaksson nostalgilådan och önskar att året återigen är ”1985”. Man kan ju undra varför, eftersom 2016 också verkar fungera rätt bra.