I Uppsala har vi lyckan att året runt i olika sammanhang få höra musik av allra högsta klass. Världens bästa musiker och artister besöker staden och några av dem bor och verkar här. Det är tätt mellan högtidsstunderna. Även om det blir många minnesvärda musiktillfällen är det ändå inte varje gång så att allt fungerar och samverkar till en upplevelse utöver det vanliga. Men Uppsala Akademiska Kammarkörs och Drottningholms Barockensembles nyårskonsert i går var ett sådant tillfälle. Musiken genomgående av Händel, välbekant och lättillgänglig och också berörande; gästen Katija Dragojevic som med sin mjuka, enastående vackra mezzosopran suveränt behärskar barockmusikens både lyriska och dramatiska sida; kören som uppvisade utmärkt balans mellan stämmorna, samtidighet, säkra melismer och effektfull växling mellan starkt och svagt; Drottningholmsensemblen som understödde med utsökt nyanserat spel och fina soloinsatser av enskilda medlemmar; och sist och slutligen, Stefan Parkman, hjärnan bakom allt, konsertens personliga presentatör och sammanhållande ledare.
I det genomtänkta och välkomponerade programmet höjdes konserttemperaturen med varje nummer. Orkestern byggde i det långa förspelet till ”Zadok the priest” upp en spänning som ledde till en befriande urladdning i körens entré. Dragojevics inledande inslag, ”Thou art gone up high” ur Messias och ”Sing unto God” ur Judas Maccabaeus var synnerligen välsjungna och njutbara liksom körens perfekta framförande av ”See, the conquering hero comes” som hos oss till julen sjungs med texten ”Dotter Sion”. Virtuosa mässingsblåsare som trakterade kopior av gamla 1700-talsinstrument gjorda i silver medverkade i Ouvertyren ur ”Atalanta” och ”The name of the wicked” ur ”Solomon”. Dragojevic sjöng utsökt vackert ”Il core spera e teme” ur Xerxes. När hon nästa gång återkom för att sjunga ”Lascia ch’io pianga”, underbart med vacker ornamentik i reprisen och något senare med perfekt barockvibrato ”O thou that tellest good tidings to Zion” jublade publiken. Kören sjöng återhållet och välbalanserat ”May no rash intruder” ur ”Solomon” med fågelläten i flöjterna och ett mycket fint körarrangemang av ”Ombra mai fu” där körklang ersatte lidelse innan Dragojevic som sista nummer med ursinne och dynamisk gestik sjöng ”Crude furie”, också ur Xerxes.
I programmets sista inslag ”Worthy is the lamb” och ”Amen” visade kören på nytt prov på mjuk gestaltning och precision före det givna extranumret Helleluja-kören. Jag är glad och tacksam över att ha varit med denna nyårskonsert!