Videon är inte längre tillgänglig
Håkan Hellström är en mästare på att återuppfinna sig själv i infallsvinklar och nyanser. Det räddar honom från att bli en turnémaskin som gör samma spelning om och om igen. Inte ens artister som Håkan Hellström kan ju slappna av – allt blir slentrian till sist, också det som från början är spännande.
Men år 2011 är förutsättningarna optimala. Förra årets album 2 steg från Paradise är hans bästa på länge, kanske till och med sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det enda ”problemet” är att han gjorde en fullständigt magisk spelning på Konserthuset för två år sedan och att förväntningarna är skyhöga. Men det är förstås inget problem på riktigt.
För Håkan Hellström tänker inte upprepa sig. Scenljuset tänds och är hårt och rockigt, bandet kommer in som E Street Band och Håkan Hellström själv glider in i hög hatt. Den mysiga trivseln vi sett förr är en bra bit bort. Publikresponsen är direkt och intensiv. Sittplatserna blir ståplatser, den välklädda publiken (tjejerna i randigt, killarna i rutigt) skriker med i raderna ”filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd” i inledande Dom där jag kommer från. Tro och tvivel ökar New Jersey-känslan med hamrande piano och saxofon. Den nostalgiska grundtonen i Hellströms berättande har alltid varit Springsteensk, men så här blir kopplingen tydligt markerad. Det låter utmärkt och en titt runt i publiken visar idel förälskade leenden och sprittande dansben.
De gamla låtarna från tonårsdesperata debuten passar väl in. En vän med en bil blir precis lika euforisk som man vill ha den, Ramlar likaså. Samspelet med publiken är totalt, att se Håkan Hellström är också att få personlig bekräftelse. Han ansluter sig till två entusiastiska unga män vid de främre raderna under en låt och hälsar sedan ”tack pojkar” från scen och sådana tilltag är viktiga delar av en Håkan Hellström-konsert.
Som vanligt vibrerar luften av kärlek lagom till extranumret och Hellström säger glatt att konserten ska bli extra lång. De spelar Vid protesfabrikens stängsel för första gången och Håkan kramar allt ur jätteballaden Du är snart där, rösten är på topp. Publiken sjunger med i raderna ”Håkan du var bättre förr” av bara farten, men kompenserar fort med ett hödljutt ”NÄÄÄÄÄ”. Den allmänna känslan är ju att det dröjer tills det påståendet blir sant.
Håkan Hellström 2011 - inte riktigt lika bra som i Konserthuset 2009, men bra nära. Foto: Staffan Claesson