Haydn och Beethoven med temperament

Så fick Uppsala Kammarorkester ett kärt återbesök av sin tidigare chefsdirigent Gérard Korsten, denna gång med hustrun, den världsberömda sopranen Eva Mei i sällskap. Korsten kom både med intensivt kroppsspråk och exakt gestik att tillföra kvällens musikprogram en temperamentsnivå vi inte hört på länge.
Första konserthalvan ägnades enbart åt nestorn i klassisk musik Joseph Haydn. Som inledning utfördes Symfoni nr 1( av närmare 110). Omväxlande elegant, dansant, spänstigt och kraftfullt spel med liten orkester, helt enligt vad de tre satserna krävde.

En något större orkester kom sedan att musicera med solosopranen Eva Mei i två operaarior och en ren konsertaria av Haydn. Alla tre arior disponerades på samma sätt: Först en lugnare kantabel, rent av vemodig avdelning, följd därpå av en mer upprörd del, ofta fylld med koloratur. Eva Mei hade både stort röstomfång och vokalt virtuoseri, hennes röst var som ett soloinstrument bland andra instrumentala klanger. Orkestern färglade och beledsagade musiken föredömligt, bara ibland var dess klang något för stark. Sammantaget en briljant uppvisning som hyllades med stående ovationer.
Är det någon tonsättare som kräver humörfyllda tolkningar så är det Ludwig van Beethoven, särskilt då hans revolutionära Symfoni nr 3 Ess-dur, "Eroica", vilken fyllde konsertens andra del. Och vilket skaparhumör vi bjöds på av både orkester och dirigent! Alla inskrivna lynnesutbrott och accenter utfördes mycket precist, men första satsens sista del bjöd på något alldeles extra. Berömligt återhållsamt patos i utförandet av andra satsen och lekfull glädje i tredje satsens scherzo, där hornens viktiga insats i trion skall ha särskilt beröm. Som avslutning följde en ännu härligare logiskt varierad tonlek i lysande gestaltad final. Den tolkningen av "Eroican" glömmer vi inte i första taget. Mer temperament åt folket!

Haydn och Beethoven med temperament

Tolkningen av Beethovens Eroican blev klimax på en väl genomförd konsert med sopranen Eva Mei som lysande solist i Haydnarior, skriver Anders Bragsjö.