Många rock- och popstjärnor fläker ut sina liv i minsta detalj i intervjuer, dokumentärer och självbiografier. Klassiska musiker är vanligtvis mer sparsamma på det området. Därför hade cellosolisten Jakob Koranyis konsert på måndagskvällen ett intressant upplägg. Koranyi spelade stycken av Bach och Esa Pekka Salonen som varvades med snuttar ur en dokumentär om solisten som ska sändas i P2.
Klassisk musik handlar mycket om bilden av perfektion och en av poängerna var att illusionen delvis bröts. I dokumentäravsnitten mötte publiken en musiker som brottas med brister i sitt spel, som tvekar över om han valt rätt bana i livet och funderar på vem han är.
På samma gång förstärktes den typiska bilden av musikframträdandet. Även om det ibland smög in säregna detaljer som bröt av och gav spänning. Bach är Koranyis specialitet och det märktes. Tolkningarna av ”Svit nr 1 G-dur för solocello” och ”Svit nr 6 D-dur för solocello” var både skickligt genomförda och fulla av känsla och personlighet. Även om han är självkritisk i dokumentären så finns det inte mycket att invända mot spelet.
När det kom till konsertupplägget var idén bättre än utförandet, som blev hattigt. Lite musik, en snutt dokumentär, lite musik till, en snutt till. Just när man kom in i det ena bröts det av det andra, som en provsmakning utan huvudrätt.