Håkan Hellström har i flera intervjuer berättat om hur han arbetar hårt med låtskrivandet för att få sångerna att låta enkla och lite slarviga. Det påminner antagligen ganska mycket om hur Martin Elisson och Adam Bolmeus jobbar. Bilden utåt både med Hästpojken och tidigare Bad Cash Quartet har varit ett gäng rumlare som gör musik med en axelryckning, men för att skapa låtar som Sommarvin och Jag förväntar mig ingenting krävs rimligen en hel del slit.
Och för att lyckas verka så nonchalant på scenen, men ändå få ihop det behövs både erfarenhet och seriositet bakom tappade mickar och snubbel över medhörningshögtalare.
Martin Elisson berättar att han är förkyld och hes och tycker själv att sången därför låter bättre än vanligt och han har en poäng. Hästpojken är punk i en storslagen indiepopskrud och lever mer på energi än precision.
Göteborgarna är på många sätt ett kluvet band. De vill både göra punk och popmusik. De har ärkestrularen Shane MacGowan som förebild men trivs bra med vanliga jobb vid sidan av musiken och de ställer sig motsträvigt på scenen men älskar uppenbart när de får ta emot publikens jubel.
Nysläppta albumet En magisk tanke är det bästa hittills när det gäller att hitta en bra balans mellan de olika elementen som ger musiken spänning. Det hänger främst på produktionen som känns mer genomtänkt och genomarbetad än tidigare utan att den viktiga naiviteten gått förlorad.
Med punkare inneboende i den kreativa själen är det svårt att lämna ungdomen bakom sig och så länge det låter så autentiskt och bra som det gör får de gärna fortsätta skriva om tonårsångest och att ramla runt i Västkusthuvudstaden med folköl och hatkärlek i kassarna. När de river av en knock out-version av Caligula i extranumret spelar ålder ingen roll.