Sångare som gemensamt sjunger i stämmor kan billda flera sorts körer: Blandad kör (vanligast) med dam- och mansröster, barnkör, gosskör, manskör och damkör. Det sistnämnda är en relativt nytill-kommen och inte så välkänd körform, så när damkören La Cappella råkar fira 30 - årsjubileum i år efter att ha grundats år 1986 av Robert Sund var det läge att manifestera damkörernas existens och betydelse i Sverige och utomlands med en festival: Damkör 2016. Inbjudningar resulterade i förtjust acceptans från 25 damkörer i Sverige och utomlands, såsom Island och Norge. Med konserter och workshops har man i gemenskap tillbringat dagarna från 29 september fram till Finalkonserten i UKK lördagen 1 oktober, där sammanlagt nära 500 sångare erövrade stora scenen med bakom- och sidoläktare. Alla dessa sångare "ringade in" åhörarna genom inmarsch från alla håll.
Som vanligt visade sig den Stora festivalkören med alla korister tillsammans var överlägset bäst i att med behållen jämn samklang kunna sjunga både mest dämpat och med överlägset bäst dynamik, som i O Lindbergs sång Morgonen. Det fanns också en Liten festivalkör med "bara" 13 körer i, men den frå nog ta ansvaret för lpmsertens kanske allar bästa verk, J Mäntyjärvis Pseudo-yoik Lite, framförd med helt kongenialt rolig, rivig körklang.
De enskilda köernas insatser var ojämna, från utmärkta till något osäkra. Några skall dock framhävas extra: Damkören SALT och Carolinae Damkör med sången från Mellanöstern Fog eina khel, framförd med säregen röstklang, läckert sopransolo och uttrycksfullt melodisk och medkännande körklang. Den isländska körens sång Spinna Minni, med sin blandning av "viskningskomp", växan- de energi och blandning av folkloristik och medeltida organum, var verkligen en frisk fläkt!
Själva värdkören La Cappella utmärkte sig givetvis särskilt. Körens egna gamla "klassiker" Sunshine in my soul, i suveränt arr. av Robert sund och framförd med Sund själv som pianodirgent, klingade lika medryckande som vanligt. Och arret och framförandet av Bring me a little water, Silvy, med användning av kroppen som slagverk och svängig amerikansk folklore i skön blandning var en riktig höjdare.
Om att avsluta den officiella konsertbiten med att bl.a. sjunga ABBA-låten Thank you for the music som allsång tycker jag inte, det förutsätter att publiken kan texten, vilket man (läs:jag) inte kunde. Extranummer med käre Hugo Alfvéns arr. av Och jungfrun hon går i ringen under Robert Sunds säkra ledning var dock pang på rödbetan! Ett värdigt slut på ett nästa övermäktigt firande.