Stearinljus är Missionskyrkans främsta ljuskälla denna kväll. Vid varje bänkrad står ett tänt och tillsammans skapar de en julstämning som förstärks när körgruppen Harmony Heights vandrar in och omringar publiken.
Så finner vi oss plötsligt omslutna av körsång och jag slås av att Missionskyrkan, trots att den saknar sina äldre syskons pampighet, ändå levererar en akustisk upplevelse värdig detta framförande. Detta blir väldigt tydligt när Harmony Heights redan under inledningen levererar en av kvällens mest kraftfulla upplevelser i och med sången "Önska dig en stilla natt".
Körgruppens paljettdekorerade kläder glittrar ordentligt i skenet från stearinljusen och alla bjuder på ett strålande leende som bara en körgrupp kan göra. Med det sagt så ska det ändå betonas att det är körens höga musikaliska kvalité som tveklöst står i fokus genom hela kvällen.
Vi vaggas in i en ganska monoton mysighet med lågmälda julsånger som vi alla har hört förut. Tillsammans bildar sångerna något av ett julefrid-mantra som endast avbryts av små tal om vikten av att se efter sin nästa i dessa dubbelt mörka tider. En behaglig upplevelse, absolut, men jag finner mig sakna den showande kören som Harmony Heights ändå utger sig för att vara.
Men så mot slutet så hittar de en extra växel och körens formation skiftar lika mycket som sångernas tempo. Det hela påminner om ett levande instrument som stämmer sig självt. En klassisk julsång startar som en duett, blir sedan en kvartett och avslutas med att inkluderar hela kören. Det är inte bara vackert att lyssna på utan väcker även min nyfikenhet.
Denna musikaliska stegring kommer till sin fulla rätt i och med framförandet av "Carol of the Bells". En klassisk julsång som börjar som en förväntansfull viskning men utvecklas snart till en regelrätt körstorm.
Som ett sista överraskningsess överger de hela den klassiska julsångsrepertoaren och bjuder istället på ett solo till inget mindre än Beyoncés "Halo". En kärleksförklaring vars textinnebörd minst sagt får en ny dimension i denna lokal.