Vad är detta för vår? Torka hotar växtligheten; sociala medier är fulla av aggressiva meningsyttringar; hjälpsökande avvisas; katedralen Nôtre Dame brinner. Är det då någon mening med en vårkonsert? Ja, det är det. Kultur är motsatsen till allt detta. Kultur är att bry sig om sina medmänniskor. Det är det som OD gör när de ger sin vårkonsert. Säkert påverkas mångas inställning till sin omgivning i sin tur av den härliga musik som fyllde konserten i lördags. I vart fall var H M Konungen som närvarade och fick medalj för sitt 50-åriga medlemskap i sångsällskapet på särdeles gott humör och berättade spjuveraktigt minnen ur sin korta men brokiga karriär som körsångare.
Jag slås på nytt av OD:s enastående förmåga att gestalta körlyrik. En fras ges precis rätt längd, andhämtningspauserna sitter precis där de ska och blir till små musikaliska effekter; precisionen är perfekt och körklangen unik. Detta var särskilt imponerande i "Tears for Te Wano" av Kay Rhie, som sjöngs på maori (varför är jag inte förvånad?). Vårsångerna är förstås fulländade och den hurtiga "Jägarkören" ur Friskytten av Weber är också den en klockren publikträff. Regers mäktiga verk "An das Meer" minns jag från en tidigare konsert; nu blev den en smått överväldigande upplevelse.
De mest gripande styckena var ändå de lågmälda. Schumanns "Die Rose stand im Tau" till Rückerts text, återhållet och innerligt framförd, men allt mer intensiv allteftersom verket framskred med alla stämmor sammansmälta till en fullkomlig, homogen klang. Schuberts tonsättning av "23:e Psalmen," trösterik och välljudande på ett mycket schubertskt sätt. Den märkliga "Tyger! Tyger! Burning bright", av Brian Hughes till William Blakes text blev en fantastisk kulmen på konserten med Galina Grigorjevas "In paradisum" i rysk-ortodox körtradition som en stillsam utandning. Så, mot slutet, "Jag vet en dejlig rosa" så vackert sjungen, i Per-Henning Olssons arrangemang korsad med Sinclairvisan och Emil Ingvars jazziga improvisationer på pianot.
Gästsolist var stjärnskottet Christina Nilsson, sopran med enastående röstvolym och timbre. Perfekt som wagnertolkare i "Dich teure Halle" ur "Tannhäuser" men också i mer lyriska partier som Lius aria "Tu che di gel sei cinta" ur Puccinis Turandot och tillsammans med kören som Leonora i "La vergine degli angeli" ur Ödets makt av Verdi.
Torgny Segerstedts kulturpris gavs till Stina Wollter för att hon "med färg, dans, ord och ton ger liv och lust till kropp och själ".
Extranummer blev det förstås: "Kristallen den fina" (utan dirigent!) och "Ra ta plan" med Christina Nilsson, också ur Ödets makt.
Bättre kultur än den som bjöds på denna konsert finns nog inte.