Hårdrock för alla

Det är lätt att få för sig att artister som tidigare slog igenom stort för det mesta hade något unikt att komma med. Ser man till musikhistorien så har ju alla stora artister haft åtminstone något drag som utmärker dem. Men liksom inom konsthistorien och litteraturhistorien så gäller det egentligen bara för artisterna vars verk lever kvar och klassas som betydelsefulla.
Parallellt med dem finns det alltid massor av musikutövare som inte sticker ut och blir populära just därför. Ofta hyllade i sin samtid men bortglömda ett par decennier senare. Historiebeskrivningen är inte alltid rättvis, men oftast ligger det något i den. Att Mustasch hör till den senare kategorin är nog ingen jättevågad gissning. Att endast kalla ett bands musik för hårdrock tyder vanligtvis på okunskap eller slapphet.

I fallet Mustasch är termen på pricken och det är nog en del av hemligheten till att de är så framgångsrika. Ingen utstickande image som stör, inga låtar som är hårdare än att morsan eller mormor kan stå ut med dem om bara volymen är på rimlig nivå. Det är också musik som såväl thrashkillen som dödsmetallfantasten och punkrockaren i kompisgänget kan samlas kring, vilket gör den till idealisk rockfestivalmusik.

Samtidigt talar ett utsålt och headbangande Katalin för sig. Sådant uppnår man inte med slätstrukenhet i sig. Framför allt är Mustasch skickliga hantverkare. De är bra musiker med en bra sångare och har spelat ihop sig bra under åren på vägarna. Den rock ’n’ roll-baserade hårdrocken gör sig också hundra gånger bättre live än på skiva, främst på grund av den mullrande basen och bandets energi. Mustasch borde ha ägnat en större del av förra året till att turnera i stället för att spela in gamla låtar i nya trista versioner.