Owe Thörnqvist är ett praktexempel på att det där med att man inte kan bli profet i sin egen hemstad inte stämmer. Det gäller bara att ta sig an staden med både kärlek, humor och inte vara för insmickrande. Precis som han alltid har gjort alltså. Den här kvällen var Parksnäckan bara halvfull, men med tanke på hur mycket han spelat i Uppsala de senaste åren får det ändå ses som en bra uppslutning. Särskilt med tanke på att repertoaren ändras sparsamt mellan gångerna.
Mestadels samma låtar, samma ordvitsar i mellansnacken och samma roliga historier. Med lite god vilja kan man säga att versionerna av låtarna skiljer sig åt en del från år till år. Det är ju heller inte mycket han kan göra åt saken om han vill bibehålla sin popularitet. Publiken som är där vill höra Varm korv boogie, Svartbäckens ros, Ett litet rött paket och historien om minnesdoktorn som glömt bort tiden.
Förutom att publiken får vad de vill ha har upprepningarna fördelen att Thörnqvist och bandet lärt sig delarna utan och innan vilket ger utrymme för avslappnade utsvävningar och små improvisationer. Det showas och spexas ännu mer än låtarnas redan inbyggda spexighet. Owe Thörnqvist är ju också en lysande underhållare. Såväl tajmingen som känslan i vitsarna och sångtexterna är oftast briljanta. Tillsammans med bandet Jubileumskvartetten Gladpack som lyckas få de gamla bitarna att svänga riktigt duktigt blir det underhållning som värmer i den kalla sensommarkvällen. Ordvrängsmästarens självklara utstrålning ger också låtarna nytt liv.
Uppsalaplatserna betas av. Fyristorg, Engelska parken, Dragarbrunn, Svartbäcken. Det är svårt att tänka sig Uppsala utan Owe Thörnqvist och det är svårt att tänka sig en Owe Thörnqvist som inte står på scenen. För två år sedan gjorde han sina avskedskonserter. Det riktiga avskedet från offentligheten lär dröja tills han inte tar sig upp för scentrapporna längre.