Hänryckningens musik?

I Sacred Music Festival är gospelmusik en av många aspekter på andlig musik. Gospel betyder ju evangelium, så om en kör såsom The Gloryfires sjunger gospel betyder det att de vill sprida det glada budskapet, såsom det musikaliskt har fungerat alltifrån tillkomsten i norra USA i mitten av 1800-talet. Gospelsånger kan vara enkla hymner, extatiska lovsånger eller korta kärnfulla rop som slungas responsorialt mellan försångare och kör. Många kyrkor i USA:s städer har närmast professionella försångare/körledare; det finns också likartade solist- grupper som gärna sjunger separat.

Efter en workshop under söndagen hade kören en vältränad ”elevkör” nästan lika stor som ”lärarna”.  Dessutom hade man tillgång till en kompgrupp med elpiano, elgitarr, elbas, trummor, slagverk och (ibland) trumpet och/eller saxofon. De försångare/solister som behövdes tog man ur kören, körens dirigent Johanna Engholm var dessutom driven arrangör av många sånger samt sjöng själv solo i två av dem. En stor klangapparat fanns alltså till förfogande i den relativt lilla Sal B i Konserthuset. 

Kören var stor och välövad (man sjöng allt utantill) och hade ett såväl intränat som spontant glädjefyllt kroppspråk. Med sångarna från dagens workshop i några sånger blev kören nästan dubbelt så stor men inte dubbelt så stark. Ljudstyrkan matchade kompgruppen bra, precisionen kör/kompgrupp var i de flesta fallen utmärkt och körens solister, inklusive dirigenten, sjöng alla inlevelsefullt med feeling.

Kompgruppen var stadigt påtryckande i klang där främst piano, gitarr, bas och trummor märk- tes; saxofon och trumpet var oftast svårare att höra. Mest noterbara break-solister var elgitarristen sam elpianisten. 

Men det var liksom ingen ordning på programmet. Varför delar man ut program när man släcker belysningen så programmet inte går att läsa? Varför framför man i första avdelningen fler stycken än påannonserat? Sedan må vara att man känner igen vissa tonsättare: Lloyd Webber, Dylan, Clapton t.ex. Man satsade väldigt mycket på de extatiska tack-och-lov- sångerna med många rop och svar solist/kör, ibland kände man sig som på ett gammaldags väckelsemöte. 

En närmast konstant ljudvägg i närmare 19 sånger, det blir mer än vad örat förmår ta till sig, sen må allting vara fyllt av glädjens lov och pris. Som lyssnare blev man närmast ödmjukt tacksam när en manstrio sjöng a cappella, riktigt vackert dessutom, eller när man i Sting-sången Desert Rose sjöng återhållsamt trestämmigt med lagom diskret komp. 

Det var fyllt av glädje, men också tyvärr också av enformighet. För mig i alla fall ville inte hänryckningen infinna sig.