Hänförande tolkning av Enescus

Två stråkoktetter komponerade med cirka 70 års mellanrum var det örontänjande program vi bjöds på i torsdags kväll. Besättningen med fyra violiner, två viola och två celli borde ha inneburit lätt, luftig och genomskinlig klang. I stället kom mest första satsen av F Mendelssohns Oktett Ess-dur (1825, slutversion 1832) att upplevas som kompakt och detaljfattig. Trots bra uppbyggnad inkluderande genomlysta svaga nyanser kändes första satsen ofta helt enkelt övermäktig för Sal B:s akustik.

Andra satsens lågmälda kantabilitet med rik figurering utformades övertygande vackert. De sista satsernas vindsnabba replikskiften spelades briljant och engagerande. Så fick Mendelssohn den tolkning av sitt mästerverk han förtjänade.
Den rumänske tonsättaren George Enescu känns som en alldeles särpräglad musik- personlighet. I hans Oktett C-dur (1900) ställs många uttryckssätt sida vid sida. Vild kontrapunktik kontra mjuk homofoni, folkloristik med mikrointervall kontra kvasi - improvisation med mera, allt ställer exekutörerna på ytterst svåra prov. De åtta musikerna förfogade över såväl välövad mental kontakt som intensiv ögonkommunikation.
Den tolkning oktetten åstadkom gav såväl salens akustik som deras musikanteri full upprättelse. Alldeles enastående, hänförande yrselbefrämjande spelat! Folkets jubel efteråt var välförtjänt.

Hänförande tolkning av Enescus

Av två stora tonsättare var det främst rumänen George Enescus musik som trollband publiken, anser Anders Bragsjö efter torsdagens konsert i Konserthuset.