Tangon utvecklades till sin nutida gestalt i Argentina, där Astor Piazzolla och hans nuevo tango snabbt blev smått obligatoriskt ideal.
Lördagens konsert med blandning av brasskvintett och det sydamerikanska dragspelet bandoneon ägnades – med ett undantag – helt åt argentinsk tango. Linnékvintetten öppnade konserten ensamma med ett nyskrivet stycke, Tango por dos av Victor Scavuzzo. Simpel tredelad form med virtuosa instrumentdueller, rubaterade spänningsskiften och ett inkännande framförande.
Sedan kom Lundberg in och resten av första konserthalvan ägnade han och kvintetten åt fem tangos av Piazzolla, av vilka Lundberg själv arrangerat två. Må vara att viss obalans ibland uppkom till bandoneonens nackdel, men vi fick bland annat lyssna till känslosam, energifullt fugerad och höstfrisk musik.
Som bonus fick vi dessutom till den fjärde vackra tangon beskåda en utsökt koreograferad pardans – urtypen för behärskad lidelse.
Andra konserthalvan inledde Lundberg ensam med tangon Mi Refugio av J C Cobian. Det var på tiden att han ensam fick visa sin suveräna behärskning av instrumentets dynamiska möjligheter och andra uttrycksmedel (till exempel vibrato). I andra stycket Volver (Återvända) av C Gardel växlade flygelhorn/trumpet med dragspelsrepliker, dessutom fick vi avnjuta en betydligt mer sensuell pardans. När man spelat två tämligen ordinära tangos av J Carli kom så konsertens höjdpunkt: Alla sex uruppförde det bitvis tangoinfluerade verket El Hielo (Isen) av Andrea Tarrodi.
I hennes musik fanns för all del både rytmiska och melodiska inslag som kunde associeras till tango, men framför allt fanns där både sammansmältningar och särklinganden i kalejdoskopisk följd som gjorde lyssnaren både vimmelkantig och hänförd. Inga ljudbalansproblem här – ett totalt helgjutet klang och melodiflöde i ett kongenialt framförande av kvällens mest engagerande verk.
Il Maestro Piazzolla fick avsluta konserten med ett passande både klatschigt och sentimentalt stycke. En kväll att minnas med glädje.