Gudabenådad artist

Det var ingen överraskning att det skulle knipa i hjärterötterna eller rycka i dansfötterna. Men att Mariza var en så gudabenådad underhållande och rolig artist dessutom kom som en fullständig nyhet för undertecknad.
Hennes musik är så stolt, sorgsen och solitär att jag trodde att hon skulle ha mycket mer av distans och kyla i sin framtoning. Utan vidare hade hon ett slags självklar majestätisk aura när hon klev in på scenen. Detta förstärktes av hennes originella utseende: det vitblonderade korta håret, den mycket smala och långa kroppen som drar någonstans åt konstnären Giacomettis skulpturer. Hon kunde ha spelat rollen som drottning i någon fantasy eller sci-fi film också, särskilt i den vackra klänningen, svart med påsydda färgglada band.

Hon verkade vara på ett synnerligen gott humör och inriktad på att ge publiken en härlig kväll. Hon skämtade en hel del och skratten var många under konserten. Och då gjorde hon aldrig något avkall på innehållet i sångerna.
Främst slogs man ändå av vilken fantastisk röstekvilibrist hon är. Från första tonen fyllde hon hela Konserthuset och fortsatte med det ända till slutet. I rösten finns all den längtan, sorg, vemod och kärlek - lycklig eller motsatsen - som människan är mäktig. Fado betyder öde och hon lägger verkligen hela livet i vågskålen när hon sjunger. Ett annat återkommande ord i texterna är just saudade, längtan. I främsta rummet denna kväll stod musiken från hennes senaste, fantastiska, album Terra.

Hennes väg till fadon var både given och motsatsen. Hon berättade att hon föddes i Afrika, med svart mamma och portugisisk pappa, men att hon kom till Portugal vid tre års ålder, rätt in i musiken. Det ska landet vara lika stolt över som Mariza är över Portugal. Hon hyllade det ofta och hela hennes musik har sin hemvist där.
Hon var den självklara divan på scenen, diva på ett positivt sätt i sin uppenbarelse. Men det hindrade inte att hon var frikostig mot sina medmusikanter. Hennes trummis João Pedro Ruela fick göra ett långt och uppfinningsrikt solo som fick en del av publiken att ställa sig upp. ("Nu blev jag avundsjuk", sade divan.) De båda gitarristerna Diogo Clemente och Ângelo Freire visade sig båda vara synnerligen skickliga och fick gott om svängrum. Fast när Freire påstod att Mariza var hans mamma fick han en vänskaplig hurring.

Fast Mariza behövde inte var avundsjuk särskilt länge. På slutet av konserterna stod den fulltaliga publiken i bänkraderna och klappade och dansade. Alla förhoppningar som hon skapade under sitt korta framträdande på Konserthusets invigning förra året infriades. Bara den här konserten var värd alla kostnaderna. Och det verkar dags att ta lektioner i portugisiska, enda minuset i fredags var att man inte förstod så mycket av texterna.

Gudabenådad artist

En konsert som också lika mycket var en händelse och en upplevelse. Så tycker en lycklig Björn G Stenberg om när fadodrottningen Mariza mötte Uppsalapubliken.