En grammis i kategorin Hårdrock 2012 till trots kunde man denna kväll relativt snabbt konstatera att Graveyard har ytterst få beröringspunkter med hårdrock. I tisdags lirades det hårdrock på Katalin så rutorna skallrade. Denna torsdagskväll var det betydligt beskedligare och Graveyard nästa smög upp på scenen för att dra igång kvällen.
Det finns inget farligt med Graveyard, det mesta är nedslipat så att det blir mjukt och luddigt och inget sticker egentligen ut. Göteborgsgänget är ett av de mest omtalade banden på den svenska rockscenen och det tycks inte kunna göra något fel, även i Uppsala var det lapp på luckan. Därför var det också lite märkligt att det inte rådde någon direkt feststämning på publikplats. Nog för att bandet döpt sig till kyrkogården men de hade nog inte räknat med att få ett riktigt dödgrävarmottagande.
Graveyard är knepigt för medan de lugna låtarna allt som oftast känns som hissmusik, och de snabbare som en utdragen JC-reklam har man ändå en frontman i Joakim Nilsson som besitter en karaktäristisk röst som närmast kan beskrivas som tidlös. I en finstämd version av Too Much Is Not Enough levererade Nilsson kvällens absoluta höjdpunkt och Graveyard blir inte mer ärligt och äkta än så.
Hela tiden kändes det som om bandet hade bråttom att komma därifrån, mellansnacket sträckte sig på sin höjd till ett ”Tack ska ni ha!” vilket förstärkte känslan av att detta inte var något än en dag på jobbet för västkustens The Doors. Det krävdes en Hisingen Blues för att publiken skulle vakna och därefter blev det faktiskt lite drag framför scenen, då valde Graveyard att återigen sänka tempot med ”Uncomfortably Numb” vilket också skulle kunna vara en lämplig rubrik på kvällen som helhet. Någon i publiken valde under låten att vifta med sin tändare, ett fenomen som inte synts till sedan mobiltelefonernas intåg, men det var ändå en kväll i retrorockens tecken så det kändes ganska rimligt. De blev i alla fall inropade igen och efter en väntan som kändes oerhört utdragen klev de till sist på för att ge publiken några låtar till.
Som första extranummer framförde Joakim Nilsson ensam på scenen Stay For A Song och visade tydligt vem i bandet som har star quality på riktigt. Vid det här laget behövde han dock inte bönfalla publiken som lyssnade andäktigt. Efter konsertens slut sveptes jag mot utgången i ett aldrig sinande hav av rutiga skjortor. I dem fanns män med leenden på läpparna.