Grand opéra i aulan?

Jag har själv medverkat i två operauppsättningar i universitetsaulan - på 1960-talet! Men så mycket minns jag att sådant kräver omsorgsfullt arbete med regi, dekor, belysning, orkesterplacering etc. SödertäljeOperans ensemble hade tydligen inte ens gjort en rekognoscering i förväg, eller också tyckte man sig inte behöva det. Nu fick högra halvan av scenen fyllas av orkestern, på vänster sida fanns nödtorftig plats för handlingen. Dekor hade man i två delar: Till andra akten något som (med fantasi) kunde uppfattas som del av skeppsdäck, till tredje en länsstol och tre kolonner i zebrarandigt tyg. Rekvisita fanns ibland, saknades ibland, man använde sig av redan befintlig takbelysning plus strålkastare från galleriet, ständigt på.

Fantasifull kostymering fanns i alla fall, och körerna kunde stundtals utnyttja salongen som aktionsplats. Nackdelen med orkesterns placering var tvåfaldig: Dels kunde den annars välspelande orkestern ibland klinga för starkt gentemot sångare, dels kunde man se att en flöjtist ibland smet till en (halvgömd) synthesizer och därifrån åstadkom bl.a. harpo- och kyrkorgelspel (inget direkt fel idet, men varför redovisade man inte det i programmet?).

Vad skulle rollinnehavarna och folket (= kör) utföra på en för det mesta tom spelyta med flera terrasser? Solisterna var nog mest tacksamma när de hade någon (några) att spela mot och sångligt duellera med, och det var i sådana ögonblick handlingen levde. Kören hade med välljudande stämmor mest stiliserade rörelser (som venetianare, sjömän eller som festgäster) att utföra och gjorde det bra. Ungdomskören var mest iförda glada sjömanskläder som turistande skolbarn under en lagom virrig lärares ledning. Vid ett par tillfällen sjöng de faktiskt, riktigt bra dessutom.

Solo- duett- och triosång solisterna emellan var vokalt fullt njutbara, alla rollinnehavare var utrustade med dynamiska klangfulla stämmor med stort röstomfång. Föreställningens höjdpunkt kom i tredje akten till den berömda Timmarnas dans. Alvise tror att han lyckats straffa sin otrogna hustru Laura med giftdöd och utför i sitt eget växande vansinne en danse macabre med hennes (av sömnmedel, faktiskt) slappt hängande kropp till orkester och körs suggestiva fasa/stöd. Enzos och Lauras erotiska lek när de återförenats var också subtil så det räcker.

Musikaliskt var också föreställningen stundtals storartad med många minnesvärda ögonblick (särskild eloge till Gioconda). Sceniskt lämnade dock föreställningen mycket övrigt att önska, den flacka, trista scenbelysningen, bl.a. ljuskronan direkt över scenen helt i onödan ständigt tänd, gjorde att den mesta magin försvann. Det kunde kanske gått lika bra med ett gammaldags hederligt konsertframförande?

Grand opéra i aulan?

Musikaliskt stundtals storartad, men sceniskt undermålig, skriver Anders Bragsjö om operan La Gioconda i Universitetsaulan.