Grabbigt, Pink

Något försenad på tisdagskvällen hissas Pink upp i luften efter att ha sjungit AC/DC:s Highway to Hell under scenen. I rapidfart smäller hon av Who Knew och Don't Let Me Get Me med en garagepunkig, anabolapumpande energi. Och så fortsätter det. I U + Ur Hand och kvällens största hit, So What, påminns det nästan fullsatta Globen om varför Pink är den världsartist hon är. Öset är medryckande och mäktigt. Men Pink hanterar även akustiska nummer väl. Family Portrait är en fin stund som griper tag i en.

Men en bit in på konserten undrar jag vad som komma skall nu när Pink rivit av alla hits. Och mycket riktigt följer en kavalkad av covers. Först ges en version av Divinyls I Touch Myself när Pink ligger och gör onanirörelser i en röd divan, sedan Led Zeppelins Babe I'm Gonna Leave You Now, Queens Bohemian Rhapsody och Gnarls Barkleys Crazy. Dessa stycken drar ner helhetsintrycket, liksom det faktum att ljudteknikern inte rattat tillräckligt mycket diskantfrekvenser så att Pinks röst hörs i allt ös. I de låga registren försvinner hon nästan helt.
För inte så länge sedan stod Britney i Globen med sin Cirkus. Pinks cirkus heter Funhouse.

Kanske säger dessa miljöer något om de här trasiga tjejernas kaotiska sinnesstämningar. Men när Britney körde det mesta med både play- och singback, sjunger Pink skjortan av de flesta. Hon är stöddigare, coolare, mer dominant och har ett grabbigt queermanér som är unikt och charmigt. Allt är live och energin är äkta, inte koreograferad.

Om fem år kan Pink bjuda på en liknande tillställning helt utan covers. Och förmodligen kan hon sälja ut Globen två kvällar i rad då. Så kan hon sjunga "I'm not here for your entertainment" hur mycket hon vill.

Grabbigt, Pink

Hanif Sabzevari såg artisten Pink sjunga skjortan av de flesta i en grabbig queershow.