Godbitar med Linnékvintetten
Linnékvintetten bjöd på en omväxlande musikkväll med många fina soloinsatser, konstaterar Anders Bragsjö om torsdagens konsert i Konserthuset.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kollektivt var kvintetten som arrad symfoniorkester, en solist kunde vara rollfigur. I två operaouvertyrer av Verdi och Rossini visade alla musiker vighet i läppar och fingrar kopplat med bitsk dubbeltunga och snygg nyansering. Vem som gjort alla kvällens arrangemang vet jag inte, men de var samtliga smått suveräna.
En svit ur G Bizets operaklassiker Carmen bjöd ett antal odödliga operaörhängen. Trevlig och skickligt spelad underhållning var det, men inte mycket mer. Ett flertal sånger ur K Weills musik till Tolvskillingsoperan framfördes också elegant, men här kändes brasskvintettens klang lite för tung och ödesmättad för den bitvis ironiska musiken.
Ur den första äkta amerikanska operan, G Gershwins Porgy and Bess, fick vi avnjuta ett äkta potpurri av godbitar. Många härliga soloinsatser, uttrycksfullt och väldisponerad dynamisk utformning och en skönt "jazzy" känsla; detta var kvällens dittills bästa höjdpunkt.
Kvällens humoristiska höjdpunkt kom när Kristian Karlstedt via sin tuba som hisklig operadiva axlade rollen som Figaro i den berömda Faktotumarian ur Rossinis Barberaren i Sevilla. Vågar man säga: Kongenialt?
En svit ur kvällens enda musikal avslutade kvällen, L Bernsteins klassiska Romeo & Julia- berättelse förlagd till 1950-talets New York: West Side Story. Underbar, tontekniskt och rytmiskt svår musik som spelades med inlevelse och med många mycket uttrycksfulla solon. En omväxlande musikkväll slutade härligt.
Kommer den bästa scenmusiken från Amerika? Linnékvintetten verkar ha bevisat det.
MUSIK
Konserthuset
Linnékvintetten
Konserthuset
Linnékvintetten