Glänste gjorde inte bara orkestern och den italienske dirigenten utan också dennes figursydda Armani-kostym. Ingen tråkig frack för hans del, inte. Marcello Mottadelli - från Milano – är elegant inte bara i sin klädsel utan också i sin dirigentstil. Under hans ledning levererade orkestern tre utsökt fina framföranden av gamla och nya verk.
Beethovens Coriolan-ouvertyr gavs en återhållen men kraftfull tolkning, bubblande av återhållen vrede; en uttrycksfull gestaltning av den olycklige fältherrens tragiska öde.
Anders Nilssons violinkonsert har redan gjort avtryck i både svenskt och internationellt musikliv. Nu framfördes den på nytt med samma solist som vid uruppförandet 2012 nämligen Cecilia Zilliacus. Konserten är lättlyssnad och melodisk. Musiken är i largo-satserna finstämt glittrande och ibland tycker man sig höra fågelsång. Kompositören har bekänt sin påverkan av andra tonsättares verk och man hörde ofta referenser till annan musik, såväl klassisk som populär. Ibland tyckte jag mig höra regelrätta citat, men dessa var korta och undflyende; kanske bara min inbillning? I sista satsen märktes glimtar av något annat, oroligare och sökande, särskilt i kadensen, och denna oro består fram till slutet, endast bruten av det utdragna C-Dur ackord som tonsättaren vill ska erinra om en ljus och oändlig horisontlinje.
Detta vackra verk inbjuder till mjukt spel i solostämman, vilket Cecilia Zilliacus är mästare på och hennes härliga Gagliano-violin synnerligen lämpad för. I hennes och maestro Motadellis skickliga händer blev konserten en stunds meditation i en vacker trädgård, avskild från den larmande världen.
Det svängiga scherzot i Dvoráks sjunde symfoni har ett smittande tema och framförs ibland ensamt. Det gör sig dock bättre som en integrerad del av symfonin. Den går nästan helt i moll och genomströmmas av den böhmiska folkmusik som Dvorák älskade att väva sin musik på. Första satsen har en allvarlig grundstämning med melodiska inslag som interfolieras av små fanfarliknande markeringar i blåsarna. Den andra inleder ödesmättat men vackra harmoniska partier kontrasterar och en sorts syntes uppnås. Efter det trallvänliga scherzot kommer så det avslutande allegrot, en triumfatorisk eruption växlande mellan dur och moll fram till slutackordens explosion. Alla denna dramatik tog dirigent och orkester väl vara på. Den förtjusta publiken belönade dem med stående bifall.