Det är oftast lättare att skriva ett omdöme om något som är halvbra, håller en standard som är upp och ner eller rentav är dålig. Då är det lättare att komma med konstruktiv kritik om artisten ifråga skulle råka läsa det recensenten skriver. Däremot är det mycket svårare att skriva om något som håller samma höga standard hela konserten igenom och det är egentligen vad detta är. Detta är väldigt, väldigt bra. Det enda man egentligen kan klaga på är att Kapten Röd och backupbandet Ribbit Boom Band är 40 minuter för sena upp på scenen efter utsatt tid men utöver det finns det absolut inget mer att klaga på.
Det första som dök upp i mitt huvud när jag fick veta att han skulle spela på Uppsala Konsert och Kongress var ”måtte de inte ha bokat honom inför sittande publik”. Kapten Röd inför en sittande publik…nix. Det går helt enkelt inte att stå still i D-salen, längst ner där restaurangen brukar vara. Den har i kväll förvandlats till en full konserthall med glada människor och en lika glad Kapten som i sina texter sprider ett budskap om positivitet till folket. Publiken är påläst och så fort han sticker ut en handfull mikrofon får han tillbaka samma ord han just har sjungit.
På klingande patwa-göteborska skickar han en känga till Jimmie Åkesson och hyllar Uppsala Reggaefestivals eldsjäl Yared Tekeste och Gottsundakollektivet Labyrint. Så fort han nämner Uppsala eller en stadsdel i vår stad svarar publiken med ett jubel utan dess like. Det är dem han och bandet är där för och han är inte sen med att visa kärleken för dem. Setet avslutas av Ju mer dom spottar i vilken publiken går bananas, han smiter av scenen och äntrar den igen med en förkrossande svängig 1.000.000 nollor och en lika övertygande Kallakallacka och avslutar med en känga till utseendefixeringen i samhället med Trasig.
Pankman Anthem säger ”Varför vill du hänga med en pank reggaeman, du kunde hänga med en banktjänsteman”. Jag vet precis varför. För att en reggaeman är mycket roligare att hänga med en lördagkväll.