Gitarrkonsert i världsklass
Hanif Sabzevari njuter av gitarrvirtuosen Joe Bonamassa i en konsert som håller absolut världsklass på Berns i Stockholm.
Foto: Rick Scuteri
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allting känns så självklart och enkelt från den första stund Bonamassa intar Berns scen. Spelmässigt låter han som en blandning av musikhistoriens allra största: Jimi Hendrix, Clapton, Jimmy Page, Steve Lukather, Stevie Ray Vaughn och underbarnet Derek Trucks. Bonamassa är lika fingerfärdig på elgitarr som på akustisk gitarr. Under en av kvällens största uppvisningsstunder spelar han så snabbt och samtidigt själfullt att till och med fartmästarna Biréli Lagrène och John McLaughlin skulle häpna. Bonamassas storhet ligger nu dock inte bara i gitarrspelandet. Han sjunger med en sällsynt inlevelse. Rösten är mjuk och innerlig som John Mayers även om Bonamassa ibland håller igen onödigt mycket.
Setlisten är i princip fläckfri. Någon låt från den senaste och ojämna skivan The Ballad of John Henry skulle ha strukits. Jag saknar också låtar som My Mistake och Bridge to Better Days. I övrigt är det ren bluesmagi. Blues Deluxe, So Many Roads och avslutande Asking Around for You är redan klassiker. Kvällens vackraste och mäktigaste låt är Happier Times från den nämnda plattan, en låt som har det mesta: Pink Floyds mäktiga stämningar och smärta, Led Zeppelins tyngd och Claptons sväng.
Ibland har Bonamassa en förmåga att, liksom många andra gitarrvirtuoser, försvinna in i sina långa solon. Det kan bli för mycket av det goda. Berns är dessutom en av huvudstadens sämre lokaler rent akustiskt. Ljudet studsar fram och tillbaka mot de hårda väggarna. Men det är petitesser. Bonamassa och hans suveräna medmusiker levererar musik i absolut världsklass.
Joe Bonamassa
Lördag 9 maj. Berns.
Lördag 9 maj. Berns.