Billy Cobham är en av världens främsta jazzfusiontrummisar. På meritlistan finns samarbeten med bland andra Miles Davis, Mahavishnu Orchestra, Quincy Jones och John McLaughlin, samt en lång rad skivor i eget namn.
När en musiker av sådan klass kommer till ens stad är det därför inte överraskande att publikleden blir täta. Och så blev fallet på Katalin. Med sig hade Cobham ett femmannaband bestående av Jean-Marie Ecay (gitarr), Fifi Chayeb (bas), Christophe Cravero (klaviatur och fiol), Camelia Ben Naceur (klaviatur) och Junior Gill (slagverk), alla synnerligen välrenommerade och mångsidiga musiker.
Som trummis har Cobham en sällsam förmåga att förena det hårtslående enkla med enormt komplexa och precisa rytmslingor. Trumsolon kan ofta vara tröttsamma uppvisningar i teknisk spelskicklighet snarare än storartade musikupplevelser, men på Katalin gick Cobham aldrig i den fällan. Hans solon och dess många dramatiska tempobyten blev som musikaliska bilder av olika landskap, ena gången blev rytmerna som en vandring genom grönskande dalgångar, en annan gång som en ödslig natt i djungeln. Musikens energi var hög och nästan genomgående medryckande. Cobhams ansiktsuttryck var också en stor del av behållningen, vare sig han var intensivt koncentrerad med slutna ögon eller lyckligt leende.
Hans medmusiker hamnade rätt naturligt i skuggan av sin mästerlige bandledare och deras solon höll en mer ojämn kvalitet. Ecay lyfte spelningen med flera drömska och mjukt melodiska gitarrsolon, och klaviaturisterna fick några gånger till en sprittande folkmusikalisk och euforisk tivolikänsla som tillförde färgstarka nyanser till helheten. Många andra soloinsatser kändes dock både förutsägbara och onödiga, som att deras enda funktion var att se till att varje musiker fick exakt lika mycket tid i rampljuset. Att sträva efter millimeterrättvisa må vara hedervärt, men trots allt var det Cobham som publiken kommit för att lyssna till.