Dansbandskungens julunderhållning är nämligen en av de svängigaste på marknaden just nu.
Christer Sjögren rör upp starka känslor, med sitt breda leende, sina mjuka höftledsrörelser och sitt varma dansbandsdarr. Han är en tacksam driftkucku för snorkiga trendputtar i storstäderna men också älskad av det jag antar att Göran Hägglund menar med ”verklighetens folk”.
Själv intar jag en sorts mellanposition. För mig är Christer Sjögren mest en hygglig Hagforskille som låtsas att han är en divig Las Vegas-crooner. Det är varken provocerande eller fantastiskt enligt mitt förmenande, mest bara kul.
Egentligen skulle den 60-årige dansbandskungen bara kunna ställa sig rakt upp och ned, riva av några kramgoa låtar och sedan räkna biljettintäkterna. Lyckligtvis så vill han dock uträtta betydligt mer än så under sin pågående julturné.
Inför sitt Uppsalabesök hade han tagit med sig den underskattade och rutinerade schlagerveteranen Elisabeth Andreassen, en välspelande orkester, multiinstrumentalisten och jazzsångerskan Gunhild Carling samt en gospelkör.
Jag säger bara det: gospelkörer borde vara ett obligatorium på alla julkonserter. Bara gospelkörer kan erbjuda det tryck och den energi som krävs för att den mer eller mindre religiösa julsångsrepertoaren ska nå fram och knocka även de bakre bänkraderna.
Tack vare understödet från denna musikarmada blev det en dynamisk och generös kväll där Christer Sjögren själv fick åtskilliga tillfällen att demonstrera sin största tillgång: rösten. Den där stabila, margarinmarinerade basstämman som enligt honom själv får det att ”vibrera i bänkera”.
När han likt salig Gunnar Wiklund på sin tid, grävde riktigt djupt efter bastonerna i White Christmas, ja då dånade det verkligen i hela Stora salen.
Tekniskt sett är Sjögren knappast någon fulländad sångare, något som till exempel märktes när han tog sig an det klassiska eldprovet O helga natt. Men det finns något ytterligt respektingivande i hans sätt att hantera just bastonerna, en egenskap som åtskilliga andra har försökt imitera, med sämre resultat.
Dessutom hanterade han och kollegerna andra utmaningar med trygg hand under kvällen, från svettigt svängiga och härligt Jan Sparring-doftande Frälsishits till de maffigaste av balladcrescendon.
Målgruppen må ha varit vithårig, men det här var en ovanligt livfull och spirituell pensionärsafton.