Det var många som hade tagit tillfället att höra ett av Sveriges bästa storband, New Places Orchestra, då det i tisdags besökte Katalin med den celebre Tommy Körberg som gäst. Bandet som innehåller en stor del av den svenska jazzeliten hade denna gång den lysande gitarristen Max Schultz med sig som med sina virtuosa solon nästan stal showen från den mer namnkunnige vokalisten. ´
Andra framstående soloinsatser var Henrik Westerberg i Storyteller's Waltz, Peter Dahlgren på trombon och Sebastian Ågren på slagverk i Possibilities, Bo Strandberg på trumpet och givetvis Håkan Broström själv, numera oftast på sopransax som han verkligen får att sjunga. Bandmedlemmarna fick under kvällen rika tillfällen till soloinsatser och det går tyvärr inte att nämna alla.
Tommy Körberg förklarade inledningsvis att ikväll skulle något ske som inte har skett på tjugo år, och menade med detta att arrangemangen, som han inte hade sjungit på länge, kanske med åren hade blivit litet för höga för honom. I mellansnacket fortsatte han att på ett litet kokett sätt försöka förmedla intrycket av en åldrad artist (han är 62) som mot alla odds stretade på trots en sönderfallande kropp ("jag måste prata mycket mellan sångerna för det är så oerhört jobbigt att sjunga").
Vi som först och främst kommit för att höra honom sjunga kunde dock konstatera att hans musikaliska prestationer var det inget fel på - Tommy Körberg är fortfarande en av Sveriges allra största artister med ett bredare register än någon annan. Mest till sin fördel är han i de snabba numren som My Favorite things vilken svängde fint, A Song for My Father sjöngs med inlevelse och Rock Around the Clock i halva tempot med bluesgung var kul. Let There Be Love blev litet släpig och lyfte inte riktigt men det gjorde sannerligen Chick Coreas Spain där orkester och solist samverkade i en helt enkelt storslagen final. Och i extranumret Here's to Life märktes ingenting av den distans som hade präglat en del av balladerna tidigare i programmet - den gick rakt till hjärtat.